Ena dagen är helt perfekt sen kommer flera dagar som är rena helvetet. Men en dag då och då är för lite för att jag ska kunna leva på.

Vad är vitsen med att leva när det väldigt sällan känns bra?

Vissa fattar andra inte. Somliga låtsas bry sig, andra inte.

Jämt finns det något som är fel. Jämt finns det något att klaga på. Men ingen är ju perfekt, även om jag tydligen ska vara det. Ingen bryr sig eller kanske snarare ingen fattar att jag orkar snart inte mer. Det finns bara ett skäl till att jag inte tar och gör ett slut och det är att jag saknar mod. Mod som alla tror att jag har. Men det är mer krävande än vad man tror.

En dag bestämmer man sig för att imorgon är det min sista dag. Men då kommer ju den perfekta dagen, den dagen då man inte fattar hur man kunde tänka så.

Men en dag varar inte för evigt. Sen kommer dagarna med gråt och skrik tillbaka, för varje gång blir jag bara säkrare och säkrare på min sak: En dag kommer inte den pergekta dagen och räddar mig. Den dagen kommer också bli den sista i mitt liv.

This entry was posted on torsdag, december 4th, 2008 at 23:35 and is filed under 1. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.