Trots att jag trivs så bra här. Trots att jag vaknade och kännde mig utsövd för första gången på länge. Trots det så känner jag rädslan, rädslan över att allt ska bli förstört här. Att jag inte längre kan känna allt positivt om det här stället. Rädslan stoppar upp min glädje, den får mig att dra mig tillbaka till min trygga negiativitet. för är man där så kan man inte bli besviken, är man där så är ju allt negativt väntat och inget kommer som en överraskning. Är man där så slipper man falla. Jag gillar min tryga negiativitet.