Sån märklig kännsla.
nöjd med tillvaron, men kräver ändå ständig bekräftelse.
Bekräftelse på att jag finns, och att andra vill hålla kontakten med mig.
Men när svaren uteblir så känner jag mig sviken,
inte för att det finns en anldning till at ge mig några svar…
Bara för att jag vill känna att någon tänker på mig.
 
Vill inte glömas bort,
 men metoderna jag har gör att man inte vill vara kvar.
 
Bekräftelse, bekräftelse och åter igen bekräftelse.
Den lilla flickan är osäker.
VIll känna sig trygg men vågar ändå inte.

-Hej
-Hej
tystnad
- En konstig fråga…
-Ja..?
-Kan du jobba imorgon?
-Hm, nej…. Eller jo men bara efter 3 isåfall
tystnad
-Hm, ok. Jag får ringa och kolla om någon annan kan… Men jag ringer dig igen om jag inte får tag på någon.
-ok, hej då
-Hej då

Får sån ångest varje gång de ringer och jag inte kan jobba. Men imorgon går det bara inte, ska åka och kolla på min praktikplats. Skulle det varit vilken måndag som helst annars så skulle jag kunnat fram till 12 och sen efter halv 4. Men inte just imorgon, och självklart är det då det gäller.

 
Borde vara glad för att jag inte är den sista personen som de ringer, men har svårt att vara det när jag sällan kan. Känns så fel även om de förstår det. Vill kunna, vill att de ska känna att jag kan jobba när det fattas personel, men nej, de gånger passar så klart inte. Skulle dessutom vara skönt att få pengarna, husvagn i 5 veckor utan någon direkt inkoms under den tiden kommer synas tydligt på kontot. Har redan lite lätt ångest över det och då behöver det inte förstärkas av detta!

Denna veckan kommer inte bli kul. Svenska redovisning på något som inte ens är halvklart, en annan inlämning som knappt är påbörjad tills på onsdag. Möte med bank och handledare för UF-företaget.  Och så ett annat möte onsdag kväll. Sen ska allt med praktiken och boede ordnas, allt som ska packas, allt som inte får glömmas. 

Kan man inte bara krypa under täcket en vecka och vakna när allt är över?

Bär på en ständig längtan bort från det som jag är i.
Oavsett plats, omgivning eller känsla.
Viljan att komma bort finns jämt.

Trött på att bli sviken av vänner.
Vill att de ska finnas på samma sätt som jag tycker att jag finns för dem.
Kan ingen förstå?

Problemet ligger säkert hos mig, jag påstår inget annat.
Men kan ingen finna en lösning.
Kan ingen få mig att känna mig trygg?

Vill inte vara den jag är.
Vill inte käna som jag gör.
Vill inte vara där jag är.

Vill kunna känna ärlig lycka.
Vill sluta låtsas.
Vill att någon ska se mig som jag känner mig.

”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst.
Då behöver jag det som bäst”

”Hösten började komma och den där känslan med, att komma bort i från skiten.”

 
Nog är hösten här alltid, likså kännslan att vilja fly.
Löven faller och vinden ber om att man ska följa med.

Långt långt bort ska vi fara.
Dit inget är som här.
Till ett ställe där bara det goda finns.
Stället där tankar inte stör.
Platsen där du kan vara du,
och jag kan vara jag.

Jag vill dit!
Skulle kunna åka nu på en  gång,
bara jag viste vart jag skulle.
Finns platsen på riktigt?
Eller är den kanske något som min fantasi skapat?

Målet som intre existerar,
men som försöker få mig att kämpa.

När läpparna ler gråter själen.
Tårarna får bara rinna på ögats baksida.
Ingen ska få se, ingen ska få veta.

Nätterna när sömnen förbjuds,
just för att det gör för ont att vakna.
Tröttheten som kommer på dagen döljer bäst.
Ingen ska få se, ingen ska få veta.

Alla minnen som besöker
Bilder, dofter, kännslor…
Allt dycker upp igen.
Sliter på det trasiga.
Mattar ut det som redan tidigare givit upp.

Räddslan att återvända.
Längtan att återvända.

Saknaden av de som såg,
såg det ingen som skulle se.
Saknad av de som fanns,
fanns för den som inget gav.

Vad ska jag göra för att någon ska se, för att någon ska vilja bry sig? Ledsen men jag klarar inte detta själv, det har tagit över mig. Jag lät det gå förlångt.