Trots att jag trivs så bra här. Trots att jag vaknade och kännde mig utsövd för första gången på länge. Trots det så känner jag rädslan, rädslan över att allt ska bli förstört här. Att jag inte längre kan känna allt positivt om det här stället. Rädslan stoppar upp min glädje, den får mig att dra mig tillbaka till min trygga negiativitet. för är man där så kan man inte bli besviken, är man där så är ju allt negativt väntat och inget kommer som en överraskning. Är man där så slipper man falla. Jag gillar min tryga negiativitet.

Det är så konstigt, är i Blekinge nu i huset som min morsa ärvde av sin faster, och i det här huset känner jag mig hemma. Har inte varit så mycket här elller jo de två senaste åren har det väl varit en ganska ofta men inte innan det. Det är inte en trygg plats från min barndom eller något sånt, förstår inte riktigt hur jag kan gilla stället så mycket.

I detta lilla hus känner jag mig glad, allt känns så lätt och jag har aldrig några problem att sova. Allt är så mycket lättare här, allt känns mycket mer öppet på något konstigt sätt, och jag gillar det.

Hemma hittar jag inte tryggheten längre. Känns bara som att man går runt på ett minfält och bara väntar på att ta ett felsteg igen. Man kan aldrig slapna av för då trampar man garanterat fel.

 Det sa en handbolls tränare. Tror inte han menade att man skulle tolka det som jag gör, men jag gillar uttrycket. Det ligger så mycket i det. Det stämmer så väl med min livsfilosofi.  

Den handlar om att man ska bestämma sig för hur man vill ha det och sen leva så, eller iallafall så nära det som man klarar. Den bygger på att man vet helt säkert vad man vill, och då passar det så bra in ”Man ska göra om alla frågetäcken till utropstäcken”. För hur ska man annars kunna veta något bestämt om man har massa frågetäcken överallt? Den delen tror jag att de flesta förstår, men det finns en del till, den första, grunden. För att man ska komma fram till något bra så måste man ha idéer och till idéer hör frågetecknen. Ju fler frågetäcken du har ifrån början ju bättre blir det i slutet. För ”Man ska göra om alla frågetäcken till utropstäcken”. Har man många frågetäcken i början så har man många utropstäcken i slutet, och många utropstäcken tyder på att man har en bestämd åsikt. 

Undra om han var medveten om vilka kloka ord han sa, han tränaren för svenska handbollslandslaget i OS.  

Många kloka ord används i fel forum där de inte fyller någon större funktion, men lyfter man ut orden och sätter in dem någon annanstans så lever de upp och får en betydelse.

Hade glömt hur fort tiden går… Snart är det jul igen och inget är som jag vill att det ska vara. Huset är inte städar eller julpyntat. Jag har tagit och gjort ett rum så färdigt det går utan att resten av huset är klart. Orkar inte och hittar inte tiden till att göra iordning resten. Nu i helgen åker jag ner till Blekinge och nästa vecka börjar skolan igen så kommer nog inte få mycket gjort då heller, och sen är det tredje advent och julen blir så nära.

Hur ska detta gå egentligen?

Var glad idag, kändes som om allt var på väg åt rätt håll igen. Dagn hade gått bra och nu skulle jag och min familj på det traditionella julbordet som vi går på varje år. Hade känslan av att det kunde bli en riktigt trevlig kväll…

 Men, så fel jag hade. En fel kommentar från mig så var min morsa på dåligt humör, och är hon det så ska alla andra också vara det. Så där sitter man som ett fån på ett julbord omringad av sin familj och inte säger ett ord, samtidigt som man hör allt prat från alla andra runt omkring. Men jag är inte en av de som sitter och pratar med min familj om dagen eller om gamla minnen. Jag är inte heller en av de som sitter i hörnet och är fulla och börjar stöta på servitriserna. Jag är den som sitter i mitten och undrar hur fan jag kom hit, varför jag följde med och hur jag kunde tro att det skulle gå bra.

Jupp 4 veckors apu har nu lett till jobb. Det kunde man inte trott efter första dagen…

Det finns dessuton många fördelar men stället som jag var på. Jag har ju trotts allt varit där 4 veckor utan att ha några förväntningar på mig. Jag har kunnat lära mig sakerna i min takt utan att ha någon press på att prestera. Men den största är att jag faktiskt inte varit så positiv alla dagar, men trotts att de har sett den sidan av mig med så vill de ändå ha mig där. Det är det absolut bästa av alltihop. Nu kommer inte de komma som en chock för dem de dagar när jag kanske inte orkar på samma sätt, för de har redan sett det. En av ägarna verkar tom förstå, han fixade tom sovmorgon åt mig en dag för att han tyckte att jag behövde sova mer.

Vad kan man mer begära? Sen att arbetsuppgifterna kanske inte alltid är de roligaste spelar ingen roll, för det är bra personal och chefer. Det är kommer man mycket längre på!

Ena dagen är helt perfekt sen kommer flera dagar som är rena helvetet. Men en dag då och då är för lite för att jag ska kunna leva på.

Vad är vitsen med att leva när det väldigt sällan känns bra?

Vissa fattar andra inte. Somliga låtsas bry sig, andra inte.

Jämt finns det något som är fel. Jämt finns det något att klaga på. Men ingen är ju perfekt, även om jag tydligen ska vara det. Ingen bryr sig eller kanske snarare ingen fattar att jag orkar snart inte mer. Det finns bara ett skäl till att jag inte tar och gör ett slut och det är att jag saknar mod. Mod som alla tror att jag har. Men det är mer krävande än vad man tror.

En dag bestämmer man sig för att imorgon är det min sista dag. Men då kommer ju den perfekta dagen, den dagen då man inte fattar hur man kunde tänka så.

Men en dag varar inte för evigt. Sen kommer dagarna med gråt och skrik tillbaka, för varje gång blir jag bara säkrare och säkrare på min sak: En dag kommer inte den pergekta dagen och räddar mig. Den dagen kommer också bli den sista i mitt liv.

Allt jag har lust att göra nu är fel. Fel ur samhällets syn men känns så rätt för mig. Trodde jag kommit över det, men tydligen inte. Det var så längesen nu, men plötsligt finns viljan till det igen.

Nej, det är inget som hänt. Nej, det är ingen som gjort något.

Har bara fått tillbaka, känslan, behovet, viljan efter det. Det som är så fel. Men jag vill. Än en gång är det bättre att göra som jag inte vill. Kommer inte att göra det, men jag vill…

 Varför kan jag aldrig vilja rätt saker, saker som samhället vill och godkänner? 

Fan känner det, saknaden, längtan tillbaka. Allt var så mycket lättare, det var det faktiskt. Även om allt inte var bra så var det lättare, inte lika seriöst. Vill tillbaka till den tiden, vill tillbaka till skratten. Vill det så gärna att jag kan ta all skit som fanns där med. Det är värt det.

Shit vad jag längtar tillbaka. Varför insåg jag inte hur det skulle bli? Varför kunde jag inte göra det nya bra?

Fanns en anledning till att det tog slut, men skulle jag ha vetat hur det skulle bli så skulle jag ha fortsatt som jag gjort innan. Skulle inte ha börjat om, för det ny blev inte bra. Det nya kräver för mycket av det som jag inte har. Det gamla kunde inte ta emot allt jag hade, men det krävde iallafall inte något som jag inte hade.

 Jag vill tillbaka till enkelheten. Där jag kunde vara jag. Där jag visste vem jag var. Där allt var så mycket enklare… 

Har ni någongång sett på när det snöat? Har ni någon gång lagt märket till hur snabbt men ändå så lungt snöflingorna faller?

Tänk om man kunde vara sån själv, snabb men ändå så lugn. Tänk om man kunde lära sig att falla så själt, fort men mjukt…