Känner mig verkligen inte bra. Huvudet pulserar, fryser så att jag skakar, orkar knappt gå ner för trappan och har ont i hela koppen. Hjärnan har börjat fungera igen, den vill göra saker. Men kroppen säger ifrån, varje tanke gör ont, varje andetag. Det finns bättre stunder i sitt liv…

Jeansen

En 19 årig pojke, vi kan kalla honom Jonas, gick runt på stadens gator. Det skulle inte ha varit en så märkvärdig sak om inte klockan var 02:45 och trots kylan denna decembernatt så var han klädd i jeans och T-shirt. Dessa jeans som hans far en gång köpt till honom var hans stolthet. Omgivningen hade inte samma syn på dessa gamla slitna byxor som hade ett antal år på nacken och inte var tvättade de senaste månaderna.

Jonas gick där på gatorna i staden, gata upp och gata ner. Han gick helt utan mål, bara för att ha någonting att göra. Ruset satt fortfarande kvar och han visste att han inte skulle kunna sova på flera timmar.

Han hade lämnat alla de andra för ikväll. De hade börjat bli för aggressiva, han visste vart det var på väg. Det var likadant nästan varje kväll och han ville inte vara en del av det. Han ville inte se, han orkade inte längre se på det. Så han hade gått därifrån och nu var han här, ensam ute på stadens snötäckta gator.

Under tiden som han gick där tänkte han på hur hans liv kunde ha sett ut om han hade haft en vanlig familj. En familj där föräldrarna levde ihop och älskade varandra och sina barn, eller det kanske inte är så familjer ser ut? Det kanske bara var en fantasibild av en normalfamilj.

Han hade aldrig fått uppleva detta när han var liten. På den tiden hade familjen bott i en trea ganska centralt i den lilla staden. I lägenheten hade det varit svårt att känna sig trygg. Det var mycket personer som kom och gick under dagen och i perioder var båda föräldrarna arbetslösa. Stämningen blev ofta spänd eftersom det ständigt var ont om pengar vilket ledde till bråk.

När Jonas var 7år flyttade hans pappa ifrån dem. Det var då allt började gå riktigt snett. Hans mamma hade börjat dricka för att hantera separationen. Hon hade många pojkvänner och Jonas hade tappat räkningen på dem, en del hade varit snälla men inte alla. Några av dem hade inte alls tyckt om Jonas men det var inget som mamman hade brydde sig om.

Under hans uppväxt blev hans pappa som en gud för honom, inte för att han var bra utan för att de väldigt sällan träffades. De gånger som de faktiskt träffades såg Jonas verkligen fram emot. Men med åren så blev tillfällena allt mer sällan och samtidigt träffade hans mamma en pojkvän som inte alls gillade Jonas. Mamman och den nya pojkvännen skaffade ett barn och Jonas kände sig inte välkommen hem längre. Han började vara kvar ute på stan efter skolan och träffade nya vänner. Dessa vänner såg honom, det kändes så skönt att någon äntligen gjorde det igen. Hans nya kompisar var spännande och han började träffa dem allt oftare istället för att gå till skolan.

En dag när Jonas kom hem så låg det ett paket på hans säng. Han gick fram och såg att det fans en lapp på paketet som det stod ”till min älskade son från pappa” på. Han öppnade paketet och där i låg ett par jeans. Han blev glad och ännu en gång hade hans pappa visat mer än vad hans mamma hade gjort. Han tog på sig jeansen som kom att bli hans mest älskade ägodel.

Nu gick han här på gatorna mitt i natten i sina jeans och tänkte på hur det kunde ha varit. Men sakta insåg han att det inte hade någon betydelse hur det varit, för det var inte så längre. Han måste ta tag i sitt liv om det skulle bli någon förändring.

Lärarens kommentar:

Har läst din välskrivna berättelse, som känns som en början på något
längre. Har du funderat på en fortsättning? Hur som helst, det här är
MVG-mässigt!

Har kännt mig bättre än vad jag gör nu…. Både fysiskt och psysiskt utmattad, orkar ingenting. Drack igår, mindre lyckat. Cider är och har aldrig varit min grej. Blev inte riktigtfull, va något märkligt mellanläge jag hamnade i. På detta blev det dessutom en massa sms, missförtolkade såna. En natt å en förmiddag på toa, men inte enbart för bakfyllans skull, nä min kropp orkade inte längre. Den försökte vända ut och in på mig. Den ville inte längre jag ville inte längre…

Sov halva dagen och åkte hem sen, nu ligger jag i sängen me dubbla täcken och fryser som en tok. Kroppen orkar inte, jag orkar inte.

Sonja Aldén – Du får inte  

Du får inte knacka på min dörrom
du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål. Och du får inte riva mina murar
som jag omsorgsfullt har byggt
om du inte skyddar mina drömmar
så att jag kan somna tryggt.

Känner det så väl.. Känner suget efter så mycket nu men ska verkligen inte. Dämpar det med cigg nu. Jag som inte röker, hm… Men rökning är iallafall inte så farligt egentligen, det skadar inte på samma sätt. Kan ta det. Så länge det stannar på den nivån…

Men är så osäker på mig själv nu. Vet inte vad jag ska göra. Vet inte hur jag ska göra något. Denna ovishet…

Det är planerat att vi ska dricka imorgon, men vet inte om jag ska, borde inte… Men… Ska inte ha något mer än cider iallafall, det är ju inte så farligt… Jag som inte dricker cider, vet inte ens om jag varit full på det tidigar..? Men känner begäret, måste få någonting annat att tänka på, det borde väl inte vara så farligt..?

Usch hör mig själv förneka saker, hör hur jag skyller på annat… Jag som inte.. Men.. Vad håller jag på med, vem försöker jag lura..? Mig själv så klart… Fan

Nytt liv, tänk inte på det gamla, ska inte dit igen… Men jag vill… Men jag ska inte…

Skärpning flicka lilla, skärpning..!

Kan verkligen inte prata, skriver det ännu en gång….

Jag kan skriva ibland, då kan jag få ut mina tankar och känslor. Men jag kan ine prata.

Förlåt!

Det finns olika saker som man kan missbruka. Jag är väl medveten om hur lätt jag blir beroende av saker, och jag gillar att leka med det. Ser till att jag är precis på gränsen till att bli beroende och sen slutar jag med det. Håller upp ett tag, börjar igen , blir nästan beroende och slutar. Jag kan hålla på så hur länge som helst. Gillar att leva på gränsen. Men tror även att det har gjort att jag aldrig blivit beroende av något heller, för jag vet så väl när jag måste sluta.

Detta gäller dock bara fysiskt beroende (eller vad man nu ska kalla det) så som alkohol, droger, citt, sex osv osv…

För bara ett par dagar sen så insåg jag att jag har psykiska beroenden. Jag är beroende av att veta saker, gärna om andra människor. Beroende av att öra hur de pratar om det som de tycker att är jobbigt, och om deras kännslor. Tanken slog mig då även att tänk om jag egentligen inte bryr mig om de personerna som jag påstår att jag bryr mig om. Tänk om jag bara säger det för att få ta del av deras känslor. För en missbrukare ser sällan vad den gör mot omgivningen, den ser bara vägen till att få det som den vill ha. Det vore helt möjligt alltså att detta bara är en missbrukarsyndrom.

Nästa fråga är då vad jag får ut av detta. Det är inte så svårt att svara på. Jag får ju veta andras känslor och uppfattningar. Det betyder att jag har makt över dem om de gö min nåhot. Dessutom så kan jag helt utan några problem låna olika personers kännslor. Gör jag det så slipper jag känna efter själv, om ni visste hur skönt det är att slippa det.

Vet ni hur hemskt det känns att aldrig räcka till? Att hela tiden känna att man borde kunna göra någonting mer, någonting bättre.

Känns som om jag inte gör någonting, bara står och ser på när världen rasar för personer i min närhet. Står bara där och gör ingenting.

Vet att ni inte tycker likadant som mig, men det spelar inte så stor roll. För det känns som om jag inte räcker till, som om det jag gör inte har någon betydelse, som om jag borde göra något mer. Men jag vet inte vad. Står bara och tittar på, utan att göra något…

Usch, gillar inte det.

När man slutar känna, när man inte längre har en riktig uppfattning om vad som händer. Man vet på ett ungefär men inte exakt. Man vet inte vad man känner, även om man anstränger sig till det yttersta så får man i alla fall inte fram någon känsla. Vad gör man då?

Tiden flyter förbi, man är där men inte närvarande, man tappar uppfattningen om omgivningen har det gått en timme, en dag eller kanske en månad? Man vet inte. Börjar man fundera på vad man tänker på så vet man inte. Nåt är ju hjärnan upptagen med men man är inte ens tillräckligt närvarande för att uppfatta det, det som man borde veta det är ju trots allt ens egne hjärna som det handlar om. Vet man inte vad som händer runt omkring så är det väl en sak, men när man inte längre har koll över ens egna tankar…

 Men samtidigt nu, när man insett det, då känner man ju faktiskt nåt. En rädsla, en känsla av obehag, nåt det behöver inte vara positivt men det är nåt. Och just att detta ”nåt” finns är positivt, det är ett steg i rätt riktning. 

Det otäcka är det man inte uppfattar denna tid man bara driver omkring, totalt omedveten om omvärlden. Hur blir det så här? 

Som tur är har jag lärt mig att vara uppmärksam på detta. Har jobbat fram ett försvar. När jag känner att jag håller på att försvinna från omvärlden sprids en panik i hela min kropp. Ingen trevlig upplevelse men det är inget som jag kan göra något åt. Upplever den här paniken så otroligt många gånger hellre än att jag, omedvetet, försvinner bort. Panik är den perfekta känslan för detta uppdrag, det är en känsla som man inte bara skjuter åt sidan och sedan fortsätter oberört. Men visst det går, allt går bara man vill, men man är då medveten om det, man har fått en stor jävla röd varnings lampa uppkörd i ansiktet, den ser man, den råkar man inte missa, det är en sak om man struntar i en och fortsätter, det är upp till var och en, men man är då medveten om det, det är den stora skillnaden. 

Problemet är, det finns jämt problem, att precis innan man når denna totala tomhet finns det ett läge, ett avkopplings läge. Kommer man hit så lugnar alla tankar ner sej, men dom försvinner inte heller helt, alla känslor lugnar ner sej, de positiva försvinner helt och de negativa dämpas kraftigt. I detta läge kan man, jag, behöva hamna. Hit vill man när man inte orkar längre, när man är näst intill redo för att ge upp. Här kan man slappna av, dämpa ner allt. Men kom ihåg, allt positivt försvinner och då menar jag allt. Fundera igenom riktigt ordentligt innan du sätter dej i det här tillståndet. Fundera över hur mycket positivt du har kvar, oftast är det betydligt mycket mer än vad man tror. Visst, man kan använda det som en veckarklocka som gör att man ser hur mycket positivt man har kvar.  

Men har man en gång varit här så kommer man att komma hit igen, ett slags beroende. Eller nä beroende är fel ord, man längtar inte efter det. Man bryter snarare ner skyddet, det skydd man har för att man inte ska hamna här. Har man en gång varit här så kommer man lättare hit nästa gång. Detta skydd är svårt att bygga upp igen, det går (allt går ju), men det är svårt, riktigt svårt. 

Men även om man kan slappna av här så kan man inte göra det fullt ut, man måste vara medveten om vad man gör man måste fokusera totalt på vad man gör, annars sjunker man ner till den totala tomheten. Den totala tomheten som man aldrig märker att man hamnar i, den totala tomheten som man inte vet hur man tar sej ur den totala tomheten som kan va dit slut. Lyckas man ta sej ur den totala tomheten kommer man inte ihåg något inte ur man tog sej ur, inte hur det var där, inte hur man kom dit, inte hur det var strax innan. Man har en total minnes förlust, och då menar jag verkligen total.

Hur länge man är där varierar nåt enormt, allt ifrån någon sekund till månader. Jag vet, jag har tillbringat mycket tid där. Jag har många mörka hål i mitt förflutna. Men det är egentligen inte dessa mörka hål som skrämmer mig. Det som skrämmer mig absolut mest är att min omgivning inte märkt något. Ett fåtal personer har reagerat. Men ingen av dessa personer har kunnat tala om exakt vad som hänt med mig, de har bara sett att jag är inte jag. Jag är en exakt kopia av mig själv men den som gjorde kopian missade en liten ynka detalj. Men detta ser bara de som vet exakt hur jag fungerar de som ser mej så ofta och så uppmärksamt att de märker att denna ynka detalj saknas. Den är så liten att inte ens dessa otroliga personer kan sätta ord på vad det är, de vet bara ”att”.  

Tack ni underbara personer som jag träffade idag!  Ni kanske inte förstår hur glad jag blir av att träffa er. Det är så skönt att ha personer som man inte behöver hitta och hålla rätt fasad mot. Även om jag ibland gör det, så vet jag alltid att jag inte behöver göra det. Ni ska veta vilken skön känsla det är!

Tack för att ni finns och tack för att jag fått chansen att lära känna er!