Jag kan inte säga det jag vill, det jag känner, för jag vet hur hårt du skulle ta det. Skulle aldrig klara av att se din reaktion. Men jag tycker saker, jag känner saker, men det skulle såra så otroligt mycket. Jag ser saker som jag vill säga något om, men jag kan inte. Jag kan inte kräva något av dig och jag kan inte säga något. Märker hur det gör att vi glider isär men jag kan inte göra något åt det, kan bara konstatera det, hur ont det än gör. Men jag kan inte göra något, kan bara se på…

Brukar alltid säga det jag tycker annars, men nu går det inte. Kan inte med att göra det. Skulle vilja ställa dig mot väggen och få ur mig mina tankar, men tror inte att du skulle klara det. Vår vänskap skulle iallafall inte klara det.

 Glider hellre isär långsamt än att vara skyldig till att det tar slut. Blir visserligen skyldig i båda lägena, men det blir inte lika konkret när vi glider isär.

Hatar det.

…

 Det är så jobbigt.

…

Att inte höra någont.

…

Att inte veta något.

…

Hatar det.

Att en person kan väcka så många minnen, så många känslor… En person som jag knappt har någon kontakt med, men en person som påverkar minna vänner så oerhört. Att denna person kan väcka så mycket. Hur klarar en person av det? Mitt gamla liv vaknade känslominnen vaknade. Hur kom det sig?

”Jag vet inte vart jag ork.” Jag vet hur man får den, jag vet hur man gör. Men jag vet vilket pris man får betala. Jag vet hur dåligt allt oftast går. Men man får ork, och det känns bra. Plötsligt väcks minnena, plötsligt kommer suget, plötsligt…

Samtidigt kommer även känslan av ett hat mot en person. Plötsligt väcks minnena, plötsligt väcks suget. Suget att få personen bort från sig, att försvara sina vänner, att skydda dem. Jag vet hur dåligt det skulle gå, men jag vet hur bra det skulle kännas.

För många minnen väcks för att jag ska klara av att göra något. För hela tiden måste jag hålla tillbaka mig själv. Jag får inte göra något för då skulle jag bara förstöra i längden…

Fan!

Nu börjar saker och ting ta form igen. Det börjar hända grejer, jag börjar göra grejer. Whii Maria är på uppåt tjack! Är det livet som gjort mig hög? Kan det vara så? Är det glädjen inifrån som växt sig starkare? Kan det vara så? Spelar inte så stor roll egentligen, för all känns så bra (ja, nu är det allt). Viljan är tillbaka!

Helgen har startat upp nåot nytt, den fick mig att inse sake. Hur mycket jag glömt av saker, minnen, människor och körningen. Men nu är vi på gång igen! Vänta bara till tävlingssesongen -08 då händer det grejer ;P.

 Körningen har gått från död till intensivt levande, så även jag. Helgen som var, onsdag, fredag och garanterat på lovet. Min vecka börjar bli uppbokad, så där lagom uppbokad. Allt känns fortfarande kul.

Åhh vad skönt allt känns!  Tack än en gång för i helgen, uppskattar det mer och mer allt eftersom tiden går!

Helgen har gjort mig glad, även om jag inte var fullt medveten om det då. Men märkte kontrasten när jag kom hem, hade energi, hade vlja till att göra något. Det gick bra i ca 3 min, då min morsa kom. Vilken enorm energitjuv hon är. Men jag har lärt mig hur jag ska göra. Ja döljer den glädjen jag har, för ser hon den så kan hon inte ta den.

Jag har min glädje inombords där bara jag kan få ta del av den, där bara jag ser den, där den bara gör mig glad. Egoist som jag är.

Men jag anser faktiskt att jag gett henne så många chanser och så mycket energi utan att få något tillbaka så att jag har rätt till att vara egoistisk med min glädje. Inser att det inte är så snällt och att vi aldrig kommer komma u det när jag gör så här, men jag orkar inte ge bort all min energi längre. Jag behöver den själv.

Allt handlar om att ge och ta, och nu är det hennes tur att ge.

Shit vilken skön helg! Vilken skillnad det blir när man inte behöver vara någon, när ingen kräver något. Man får bara vara. Märkte hur huvudet äntligen slapnade av, när man inser att man inte längre behöved låtsas vara någon.

Tack för en underbar helg alla ni.

Behind Blue Eyes

No one knows what it’s like
To be the bad man
To be the sad man
Behind blue eyes
And no one knows
What it’s like to be hated
To be fated to telling only lies

No one knows what its like
To be the bad man, to be the sad man
Behind blue eyes. 

Jag orkar inte mer nu, jag ger upp. Det finns inte längre något hopp, jag har tappat all motivation till allt. Jag ger upp. Varför har jag inte gjort det tidigare? Jag har ju varit medveten om det så länge, förmodligen för att jag är den fega jäveln som jag alltid varit. Men nu orkar jat inte längre, jag vill bara inte. Jag vill absolut ingenting.

Allt jag gör blir missuppfattat, ingen förstår fullt  ut. Inget jag kan klandra ngn för, Men det är jobbigt att inse, det gör så ont. Nu är hoppet ute.

Ingen kan förstå mig förrän jag själv gör det och jag kommer aldrig göra det. Måste ge upp mig själv nu. Men hur gör man det, vad händer då? Men jag måste, det finns inte längre ngt alternativ.

Hjärnan, kroppen, orden och jag går inte ihop, allt är så fel.

Jag ger upp!

Känner puls i magen igen. Vet inte varför jag gör det. Känner den och ser den. Men varför håller det på så här? Varför känner jag den bara vissa dagar, varför är den så tydlig ibland? Blev livrädd första gången jag märkte den, trodde jag var gravid. Men den kommer och går utan någon logisk förklaring.

Pulsen i magen, ett stort frågetecken för mig.

Vad är slumpen? Var finns den?

Om jag tar upp två klot som råkar ligga i närheten och sätter ner det ena några steg bort.
Sedan siktar jag med det andra och kastar. Jag får träff.
Var det en slump? Delvis.
Varför är det så? För jag kunde ju lika gärna missat.
Om jag nu hämtar klotet igen och slänger iväg det utan att överhuvudtaget se åt något håll och inte träffar, är det då en slump?
Svaret blir nej, men varför? Eftersom jag inte siktade.
Det hade dock varit en slump om jag träffat.

Slutsatsen blir att ibland är det slump och ibland inte.
Slumpen finns inte i sig själv, den finns endast samtidigt med något annat. Det är en större slump om jag träffar utan att sikta och det är en mindre slump om jag träffar då jag siktat.
Jag måste ha två klot, ett att kasta och ett att sikta mot.
Alltså, utan klot och utan vilja att träffa kan den slumpmässiga träffen inte hända. Med andra ord är slumpen spelet mellan verkligheten och min vilja att förändra den.
Verkligheten, nödvändigheten härskar. Min vilja styr. Men slumpen avgör.

Jag kan inte utesluta slumpen så länge verkligheten och min vilja inte är helt identiska.