Jag vill gråta, men jag kan inte.

Jag vill ge upp, men jag kan inte.

Jag vill inte göra något, men jag måste.

Jag vill inte fortsätta, men jag måste.

Egentligen spelar det ingen roll vad man vill eller inte vill för det finns så mycket som man måste. Gör man alla måsten först så kan man göra allt annat som man vill sen. Men måstena måste alltid göras, hur tråkigt det än är.

Jag känner det mer och mer, att jag inte är den som jag vill vara. Att jag gör så mycket som jag inte vill göra. Men ändå gör jag inget åt det. Som vanligt konstrar jag det bara och fortsätter som vanligt. Men tankarna kommer i kapp och får mig att må dåligt. För jag är ingen som jag vill vara, jag är inte nöjd med den som jag är, jag vill inte. 

Men det är inte lätt att bryta ett mönster som man levt i så länge. Tror att detta problem är att jag är så många olika personer beroende på vem jag träffar. Skulle jag då börja ändra alla dessa personer så känns det som om det skulle bli ett för stort jobb. Jag är så olika beroende på vem jag träffar eftersom varje person har format mig till den som passar henne/honom. Det är de som bestämt hur mycket jag kan vara, hur jag kan vara osv.  

Ska jag då ändra på mig så kommer deras osynliga regler att brytas. Klarar alla det? Hur många skulle vara kvar? För mig så är det en viktig fråga, för jag skulle inte klara av att bli själv igen. Har varit det förut men vill inte dit igen. Då är det mycket lättare att bara fortsätta som vanligt. Den enda som inte gillar det är ju bara jag, jag är en, ni är så många. Så jag fortsätter nog som vanligt ett tag till…