Det känns som om jag slutat tro. Jag hoppas väldigt mycket men jag kan inte saga att jag tror på något direkt. Är det följden av att ha blivit sviken för många gånger? Är det resultatet av att personer ändrar åsikt hela tiden? Jag märker hur ett ”visst” dyker upp i huvudet när någon säger något till mig. Jag märker hur lite jag tror på det, jag märker hur lite jag litar på vad de säger. Håller jag på att tappa tilliten för mänskligheten?

Jag vill inte göra det, jag vill kunna tro på vad som sägs till mig. Men har fått för många tomma ord för att jag ska klara det. Jag håller på något sätt på att ger upp. Jag slutar snart bry mig om vad som sägs. Farligt, väldigt farligt. Men vad ska jag göra? Jag vet inte om jag vill bryta det men gör jag det inte snart så kommer det bli svårt.

Det är trots allt inte så längesen som jag kände att jag kunde lita på personer igen. Som jag kände att det någon sa kanske den menade. Vet vilken lättnad det var, att kunna vara mer rak om vad man ville ha sagt. Men kanske gick det litet för fort. Kanske släppte jag in lite för mycket. Jag var inte längre så noggrann med att analysera ordens trovärdighet innan jag tog dem till mig. Då kom luftorden till mig, alla saker som bara sades men som ingen menat. Förut skulle jag aldrig ha lyssnat på det. Men nu hade jag fått ett bevis på att jag kunde lita på andras ord. Det var så skönt att slippa analysera allt. Men det var dumt.

Jag vill kunna leva ett lätt liv. Ett liv där jag kan tro på vad alla säger, tro på mig själv, våga tro på en bra framtid och sluta backa tillbaka till in negativitet. Ett liv där jag kan hitta mig själv och sen vara den person som jag är. Men jag vet inte hur jag ska komma dit, vet inte vad jag ska göra eller hur. För varje steg framåt tar jag sedan dubbelt så många bakåt. Alla bakslag tar kraften av mig, tar viljan från mig. Men jag vill kunna tro på allt, jag vill inte behöva analysera allt. Jag vill kunna förstå hur andra tänker när de byter åsikt, så jag kan förstå det. Jag vill, jag vill, jag vill men jag vet inte. Jag är hela tiden i obalans med mig själv, viljan och handlingarna kommer aldrig samtidigt.

När ska känslan av obehag sluta komma över mig, när ska jag förstå vad den kommer av, hur ska jag bli av med den? Plötsligt kommer den bara, utan någon tillsynes förvarning. Den kommer och lägger sig över min glädje och kväver den, den kväver alla mina känslor och kroppen övertas av något obehagligt, något som inte går att beskriva.

Känner bara en oro. Den känslan gör att jag mins något, men vet inte riktigt vad det är jag minns. Kan inte sätta några ord på det, ser inga bilder. Men något påminner mig om något, men jag vet inte vad. Det är som att jag återupplever en känsla som jag haft för länge sedan. Jag är tillbaka där, men jag ser inget, jag hör inget, jag märker inget, det enda är att jag känner denna känsla.

Det skrämmer mig. Jag tror mig veta att det är något, men jag vet inte vad. Kommer jag någonsin få veta? På något sätt blir jag rädd för att känna känslan av obehag. Rädslan gör att jag känner ännu mer obehag, och så blir det en ond cirkel. Eller kanske snarare som en spiral, som ständigt byter riktning. Ibland ligger jag längst ut och snurrar runt hur länge som helst och känner mig bra. Men plötsligt är det som om jag gängar i spiralen inåt och känslan kommer, rädslan kommer som stärker känslan, mer rädsla mer känsla osv. Så håller det på tills det blir svagare igen och rädslan försvinner.

Det finns två riktigt jobbiga faktorer i det. Det ena är att jag inte vet vad det egentligen är jag känner och det andra är att jag inte vet vad som utlöser det. Skulle jag veta det så skulle jag få en förståelse och då skulle det kännas lättare. Men hur får man reda på sånt? Hur gör man? Jag vet inte…