Det börjar bli farligt att umgås, när min syster är med. Det är för mycket som sägs mellan raderna, som tur är förstår hon ju inte det men… Ni ser mer av mig än vad hon någonsin gjort. Uppskattar det, ni ´får mig att vara mer jag. Men problemet är när jag inte tänker när hon är med. När jag är med er så behöver jag aldrig tänka, för ni kan acceptera mig som jag är. Underbara ni! Men med familjen är det annorlunda, det har det alltid varit…
Har aldrig menat att ljuga och dölja saker för dem, men när de inte lyssnade på mig hade jag inget val. Sen blev det bara mer och mer, och nu kan jag inte säga något utan att behöva förklara en massa annat. Tänk om de bara lyssnat från första början, tänk vad mycket lättare allt skulle varit då…
Borde avslöja mig, men jag orkar inte. Vet inte vart jag ska börja. Kan inte berätta allt, för jag minns inte allt. Kommer de verkligen att förstå? Kommer de verkligen kunna ta sveket? Jag vågar inte, jag orkar inte, jag vill inte.
Men jag är rädd för att jag kommer avslöjas snart ändå. Frågan är bara när och hur det kommer gå…
Man vill bli avslöjad… Men så minns man…
Hej på dig! Vem är det som svikt vem? Du har ju bara gjort så att du överlever i din familj, de som ljugit och tigit är ju din familj. Den dagen kommer då du vågar gå ut med hur du känner, du är aldrig ensam i detta, du har ju en del goa vänner och kan jag bara hjälpa eller stötta dig så finns jag här.
kram på dig