The difference between a friend and a really good friend  

A fiend is a person who you can do something with. A person who you can spend your free time with. You will do things together, and have a fairly fin time together, but you will never have something more together, you will never feel solidarity.

 A really good friend is a person who knows you so well that you will never need to tell her, she still knows. She knows when you feel bad, when you are sad. She sees it in your eyes, she can interpret the feelings your eyes send. 

It can sometimes be hard to do everyday things with her, but it’s of no significance when you have the deeper friendship. This friend will ever be there for you, and you will ever be there for her. This deep friendship makes the hard thing, the hard feelings, so much easier. 

With this deep friendship you will never be alone again. 

But it’s not so easy to find a person who you can get this deep friendship with. It must feel right from the beginning. This isn’t a thing that grows out. It can be better, but it must be there from the beginning. 

Idag så skulle vi vara men då ngn undersökning om hur traumatiska (ehh, har ingenaning hur det stavas) händelser påverkar personer, eller snarare varför endel mår jätte dåligt en längre tid och andra klarar sig ganska bra. Första grejen som man skulle göra var att fylla ett rör med spott, för att se om det finns något genetiskt lika, men ni kan ju tänka er hur reaktionen i en klass blir när alla sitter och spottar i varsitt litet plaströr…

Efter detta var det massa frågor, ca 150 huvudfrågor och sen en massa på varje. Satt nästan en timme med att svara på dessa. Men fattar inte hur några frågor, som man inte behöver ta seriöst eller nåt sånt kan påverka en så myket, hur et kan göra att man minns saker.

Fårstår inte varför man gör såna här undersökningar. Visst man kanske hittar en genetisk likhet någonstans, men vad gör man sen då? Hur går man vidare med det? Ska de kolla upp varenda person i Sverige och se om de har detta ”fel” och sen se till att dessa personer inte behöver uppleva något traumatiskt? Förstår att det inte är så, men varför ska man veta? Vad hjälper det? Blir det inte bara ännu en sak att skylla på? ”Det ligger i dina gener så det är inget konstigt”. Nä, jag förstår inte.

Att jag hatar att vakna är ett faktum, jag har alltid gjort det och kommer förmodligen fortsätta med det. Jag vaknar nästan aldrig och känner mig ursövd eller lugn.

Men hatar verkligen att vakna och ha en kännsla av obehag, en kännsla av att något är riktigt dåligt. Vet inte vart ifrån det kommer, kan vara hur glad som helst när jag somnar och sen, utan förvarnin, vaknar jag med denna känslan igen. Det är så jobbigt att starta dagen men detta, det drar ner mig så oerhört redan från början. Det gör den enkla grejen att gå ur sängen till ett jätte stort projekt. Allting blir så komplicerat så när jag väl kommer upp til bussen känns det som att det är dags att sova igen.

Vartifrån kommer känslan?

Det börjar bli farligt att umgås, när min syster är med. Det är för mycket som sägs mellan raderna, som tur är förstår hon ju inte det men… Ni ser mer av mig än vad hon någonsin gjort. Uppskattar det, ni ´får mig att vara mer jag. Men problemet är när jag inte tänker när hon är med. När jag är med er så behöver jag aldrig tänka, för ni kan acceptera mig som jag är. Underbara ni! Men med familjen är det annorlunda, det har det alltid varit…

 Har aldrig menat att ljuga och dölja saker för dem, men när de inte lyssnade på mig hade jag inget val. Sen blev det bara mer och mer, och nu kan jag inte säga något utan att behöva förklara en massa annat. Tänk om de bara lyssnat från första början, tänk  vad mycket lättare allt skulle varit då…

Borde avslöja mig, men jag orkar inte. Vet inte vart jag ska börja. Kan inte berätta allt, för jag minns inte allt. Kommer de verkligen att förstå? Kommer de verkligen kunna ta sveket? Jag vågar inte, jag orkar inte, jag vill inte.

Men jag är rädd för att jag kommer avslöjas snart ändå. Frågan är bara när och hur det kommer gå…