När man slutar känna, när man inte längre har en riktig uppfattning om vad som händer. Man vet på ett ungefär men inte exakt. Man vet inte vad man känner, även om man anstränger sig till det yttersta så får man i alla fall inte fram någon känsla. Vad gör man då?
Tiden flyter förbi, man är där men inte närvarande, man tappar uppfattningen om omgivningen har det gått en timme, en dag eller kanske en månad? Man vet inte. Börjar man fundera på vad man tänker på så vet man inte. Nåt är ju hjärnan upptagen med men man är inte ens tillräckligt närvarande för att uppfatta det, det som man borde veta det är ju trots allt ens egne hjärna som det handlar om. Vet man inte vad som händer runt omkring så är det väl en sak, men när man inte längre har koll över ens egna tankar…
Men samtidigt nu, när man insett det, då känner man ju faktiskt nåt. En rädsla, en känsla av obehag, nåt det behöver inte vara positivt men det är nåt. Och just att detta ”nåt” finns är positivt, det är ett steg i rätt riktning.
Det otäcka är det man inte uppfattar denna tid man bara driver omkring, totalt omedveten om omvärlden. Hur blir det så här?
Som tur är har jag lärt mig att vara uppmärksam på detta. Har jobbat fram ett försvar. När jag känner att jag håller på att försvinna från omvärlden sprids en panik i hela min kropp. Ingen trevlig upplevelse men det är inget som jag kan göra något åt. Upplever den här paniken så otroligt många gånger hellre än att jag, omedvetet, försvinner bort. Panik är den perfekta känslan för detta uppdrag, det är en känsla som man inte bara skjuter åt sidan och sedan fortsätter oberört. Men visst det går, allt går bara man vill, men man är då medveten om det, man har fått en stor jävla röd varnings lampa uppkörd i ansiktet, den ser man, den råkar man inte missa, det är en sak om man struntar i en och fortsätter, det är upp till var och en, men man är då medveten om det, det är den stora skillnaden.
Problemet är, det finns jämt problem, att precis innan man når denna totala tomhet finns det ett läge, ett avkopplings läge. Kommer man hit så lugnar alla tankar ner sej, men dom försvinner inte heller helt, alla känslor lugnar ner sej, de positiva försvinner helt och de negativa dämpas kraftigt. I detta läge kan man, jag, behöva hamna. Hit vill man när man inte orkar längre, när man är näst intill redo för att ge upp. Här kan man slappna av, dämpa ner allt. Men kom ihåg, allt positivt försvinner och då menar jag allt. Fundera igenom riktigt ordentligt innan du sätter dej i det här tillståndet. Fundera över hur mycket positivt du har kvar, oftast är det betydligt mycket mer än vad man tror. Visst, man kan använda det som en veckarklocka som gör att man ser hur mycket positivt man har kvar.
Men har man en gång varit här så kommer man att komma hit igen, ett slags beroende. Eller nä beroende är fel ord, man längtar inte efter det. Man bryter snarare ner skyddet, det skydd man har för att man inte ska hamna här. Har man en gång varit här så kommer man lättare hit nästa gång. Detta skydd är svårt att bygga upp igen, det går (allt går ju), men det är svårt, riktigt svårt.
Men även om man kan slappna av här så kan man inte göra det fullt ut, man måste vara medveten om vad man gör man måste fokusera totalt på vad man gör, annars sjunker man ner till den totala tomheten. Den totala tomheten som man aldrig märker att man hamnar i, den totala tomheten som man inte vet hur man tar sej ur den totala tomheten som kan va dit slut. Lyckas man ta sej ur den totala tomheten kommer man inte ihåg något inte ur man tog sej ur, inte hur det var där, inte hur man kom dit, inte hur det var strax innan. Man har en total minnes förlust, och då menar jag verkligen total.
Hur länge man är där varierar nåt enormt, allt ifrån någon sekund till månader. Jag vet, jag har tillbringat mycket tid där. Jag har många mörka hål i mitt förflutna. Men det är egentligen inte dessa mörka hål som skrämmer mig. Det som skrämmer mig absolut mest är att min omgivning inte märkt något. Ett fåtal personer har reagerat. Men ingen av dessa personer har kunnat tala om exakt vad som hänt med mig, de har bara sett att jag är inte jag. Jag är en exakt kopia av mig själv men den som gjorde kopian missade en liten ynka detalj. Men detta ser bara de som vet exakt hur jag fungerar de som ser mej så ofta och så uppmärksamt att de märker att denna ynka detalj saknas. Den är så liten att inte ens dessa otroliga personer kan sätta ord på vad det är, de vet bara ”att”.
