Ena dagen är helt perfekt sen kommer flera dagar som är rena helvetet. Men en dag då och då är för lite för att jag ska kunna leva på.

Vad är vitsen med att leva när det väldigt sällan känns bra?

Vissa fattar andra inte. Somliga låtsas bry sig, andra inte.

Jämt finns det något som är fel. Jämt finns det något att klaga på. Men ingen är ju perfekt, även om jag tydligen ska vara det. Ingen bryr sig eller kanske snarare ingen fattar att jag orkar snart inte mer. Det finns bara ett skäl till att jag inte tar och gör ett slut och det är att jag saknar mod. Mod som alla tror att jag har. Men det är mer krävande än vad man tror.

En dag bestämmer man sig för att imorgon är det min sista dag. Men då kommer ju den perfekta dagen, den dagen då man inte fattar hur man kunde tänka så.

Men en dag varar inte för evigt. Sen kommer dagarna med gråt och skrik tillbaka, för varje gång blir jag bara säkrare och säkrare på min sak: En dag kommer inte den pergekta dagen och räddar mig. Den dagen kommer också bli den sista i mitt liv.

Allt jag har lust att göra nu är fel. Fel ur samhällets syn men känns så rätt för mig. Trodde jag kommit över det, men tydligen inte. Det var så längesen nu, men plötsligt finns viljan till det igen.

Nej, det är inget som hänt. Nej, det är ingen som gjort något.

Har bara fått tillbaka, känslan, behovet, viljan efter det. Det som är så fel. Men jag vill. Än en gång är det bättre att göra som jag inte vill. Kommer inte att göra det, men jag vill…

 Varför kan jag aldrig vilja rätt saker, saker som samhället vill och godkänner? 

Fan känner det, saknaden, längtan tillbaka. Allt var så mycket lättare, det var det faktiskt. Även om allt inte var bra så var det lättare, inte lika seriöst. Vill tillbaka till den tiden, vill tillbaka till skratten. Vill det så gärna att jag kan ta all skit som fanns där med. Det är värt det.

Shit vad jag längtar tillbaka. Varför insåg jag inte hur det skulle bli? Varför kunde jag inte göra det nya bra?

Fanns en anledning till att det tog slut, men skulle jag ha vetat hur det skulle bli så skulle jag ha fortsatt som jag gjort innan. Skulle inte ha börjat om, för det ny blev inte bra. Det nya kräver för mycket av det som jag inte har. Det gamla kunde inte ta emot allt jag hade, men det krävde iallafall inte något som jag inte hade.

 Jag vill tillbaka till enkelheten. Där jag kunde vara jag. Där jag visste vem jag var. Där allt var så mycket enklare… 

Har ni någongång sett på när det snöat? Har ni någon gång lagt märket till hur snabbt men ändå så lungt snöflingorna faller?

Tänk om man kunde vara sån själv, snabb men ändå så lugn. Tänk om man kunde lära sig att falla så själt, fort men mjukt…

Har efter lite runtfrågning fått reda på vag bloggkoll är. Det lät ju jätte bra så jag skaffade en, försöker hålla koll på en del bloggar så…

Det första som händer är att man kommer till en sida som inte heter bloggkoll utan till bloglovin(‘). Jag som läser som en kratta läser detta som ”blogg o vin”. Mycket nödvändig information att skriva här. Åter till ämnet, visst funkar bloggkoll bra och är en kul grej, MEN den tar 7 år att uppdatera när ett nyt inlägg har skrivits OCH inläggen kommer inte alltid i rätt ordning.  Kan väl köpa att den inte är så snabb med uppdateringarna men det står ju även en tid för hur längesen inlägget skrevs, denna tid stämmer inte alltid. Det kan stå 6min på ett inlägg som skrevs för 2 timmar sen. Störande.

 Är lite osäker på vad jag tycker om det egentligen, men jag gillar idéen!