Vaknade 08:30 av att min morsa står i dörren och halvskriker ”VAKNA, det är gemensam frukost nu. FÖRSTA ADVENT”. Det är väl på ett sätt kul att någon annan än jag försöker dra runt den här familjen men…
- Jag hatar att bli väckt
- Jag kan inte äta när jag är nyvaken
Måste man dessutom ha en gemensam frukost, vad är felet på lunch? Om man nu ändå ska ha en gemensam frukost så kan man väl anpassa tiden lite mer halv 9 en söndags morgon är ju upplagt för att man saka bli osams bara av det.
Till saken hör att jag somnade halv 6 i morses, och då inte av den anledningen att jag var ute och gjorde något. Nej. Låg i min säng sen 23:30. Men jag kan bara inte sova. Har lärt mig en dej av det och offrar ofta söndagar till att ”sova ut” då sömnen på veckorna ofta inte heller är så bra. Vet att min familj stör sig på det, men vad ska jag göra då?
Som sagt blev väckt halv nio. Hade en känsla av att bara vilja lägga mig ner och gråta när jag vaknade, ännu en anledning till att sova mer, menmen jag gick upp och kom till frukost bordet vid 08:40. väl där möts jag av blicken som säger ”du kunde inte ansträngt dig lite mer och kommit lite tidigare”, jippi vilken jävla underbar start på dagen.
Känns verkligen som om jag gör allt jag kan för den här jävla familjen men ändå duger inget, det blir aldrig tillräckligt bra för dem. Men samtidigt gör de inget själva heller, blir så jävla trött på dem…
God 1:a jävla advent på er förresten…
Håller med dig, det går inte att äta direkt när man vaknar. Det måste gå en stund innan man klarar av att äta något. Sen är det ju trevligt att sitta tillsammans att äta, förutom frukost. Det är något speciellt med just frukost. Den skall inmundas i ensamhet eller under tystnad. Det tycker jag i alla fall.
Håller med dig helt och hållet…