Vet inte vart jag ska ta vägen, tryggheten har blivit otrygg!

Konstaterade precis att mitt sista riktiga sommarlov var -06, det var sista sommarlovet jag hade utan att jobba. -07 städade jag ett dagis i 4 veckor, -08 växlade jag mellan att städa och vara i ett kök i 4 veckor med, och i år jobbar jag på ett café hela sommaren med ett par helger som undantag.

Kanske är det ett steg i rätt riktning. Men ibland så känns det lite fel ändå. Jag har en kanske inte helt korekt uppfattning men dock om att på sommaren, på sommarlovet, så ska man inte göra någonting eller i alla fall inte vara låst till något. Men men ska inte klaga, har haft en enorm tur som överhuvudtaget fått ett sommarjobb, och dessutom utan att ens ha sökt något.

Uppladdning av energi får jag ju i alla fall med jämna mellan rum, som nu till helgen. Och ärligt talat, skulle jag inte jobbat så skulle jag nog sovit mig igenom hela sommaren ändå.

Men trots allt detta så  känns det ändå lite märkligt, sen när skolan börjar och mitt sista sommarlov är över så blir skillnaden bara att jag åker till skolan istället för till jobbet…

Så konstigt. Ständigt försvarar jag dig, en ren reflex från mig. Men ändå så bryr du dig inte om det, det är inget som hindrar dig från all skit i alla fall.

Wow solen skiner igen!

Har allt regn tagit slut?

Inga ord behövs när blickarna finns. De säger så mycket mer.
Jag vet inte hur jag ska hantera det. Förstår att jag borde göra något åt det men jag vet inte vad eller hur.
Hur gör man?

 
Ovisheten drar fram så mycket annat.  Ångesten tränger sig över. Tröttheten slår till. Men lika så handelseförlamningen. Inget görs och tankarna får inget avslut. Ständigt tillförs nya tankar men det är ingen som avslutas det blir för mycket.

Jag orkar inte mer!

Jag vill ha en riktig sommarkväll i stan.
Dricka öl, bada i en fontän och hälla i tvål så att skummet yr,
jag vill bara kunna njuta utan att behöva tänka, är det så svårt?

Alla impuls saker kan de inte få liv igen?
Finns det någon som vill dela det med mig igen?

Jag har ofta kännt att jag legat före´. Gjort saker mycket tidigare än andra i min omgivning och på så sätt även slutat med vissa saker mycket tidigare. Men sen ibland så faller man tillbaka, gör något som maninte gjort på flera år. Då inser man även att många som man umgås i är även de i denna fasen, vissa kanske just passerat, men många är kvar. Även om detta var något som jag tog mig igonom för länge länge sedan.

Det ger en kännsla av att nte höra till. Ett dålt utanförskap på något sätt. För även om jag kommer in i samma fas som många andra också är i så är det ändå inte samma sak. Det mesta har jag redan upplevt och minnena från den gången som jag gick igenom detta kommer tillbaka då. Något som ingen längre vet något om, något som jag är helt själv om att hantera.

Så även om jag inte är själv i självaste fasen, så är det ändå inte samma sak det blir på ett annat sätt. Något som jag inte vet hur jag ska hantera på ett bra sätt.

Som vanligt så tror jag att jag är helt ensom om mitt probmel och att jag förstår alla men ingen förstår mig, men det är så jag fungerar.

Kan ingen bara rötta till allt i min hjärna?

Vad håller jag på med?
Vad letar jag efter?

Målen försvinner men jakten blir kvar.

(lördag)

Rubriken låter som en löpsedel om någon konstig sekt eller något. Påminner om radioprogrammet som jag lyssnade på påväg hem från Danmark, om han som gillade att piska folk med ris och lurade dit personer på sommarkollo.

Riktigt så hemskt är inte detta. Det är bara årets första del av höskörden som blev ett riktigt helvete. Jag har inte deltagit i något inför det alls eftersom jag jobbat. Men idag var det dags, inget var dock som det brukar. Av de 14 personer som brukar delta så var det idag 3 stycken. Redan här sågs ett problem av alla. Men fan den som ger sig, vi skulle köra i alla fall.

Personligen startade jag min dag kl 6 så när jag kom hem efter mina 5,75 arbetstimmar så blev jag trött bara på tanken av hökörnngen. Men, men a woman’s gotta do what a woman’s gotta to do.

Så i denna enorma och ovana värme har det körts hö, och det har gett mycket, mycket mer än vad det brukar ge. Svetten har runnit, skiten fastnat i detta och en höallergi har bildats. I denna fysiska misär har dessutom svordomar flugit fram och tillbaka över oss, en press som krånglat och en traktorförare vars hjärnan tycks ha dunstat bort på i värmen.

Allt har verkligen varit skit. Muskler värker efter att blivit chockade med arbete och tempot skall vara det samma som när vi är full bemannade. Nä, ni som tycker att det är mysigt med höskörd, välkomna hit och se verkligheten!

Jag och min hemliga kompis.
Den som alltid finns.
På dagen, på natten, på festen
I ångesten, i ensamheten.
Jag och min hemliga kompis.

Kanske är det fel,
men min hemliga kompis fyller ut alla tomma rum.
Min hemliga kompis sviker inte.