-Hej
-Hej
tystnad
- En konstig fråga…
-Ja..?
-Kan du jobba imorgon?
-Hm, nej…. Eller jo men bara efter 3 isåfall
tystnad
-Hm, ok. Jag får ringa och kolla om någon annan kan… Men jag ringer dig igen om jag inte får tag på någon.
-ok, hej då
-Hej då

Får sån ångest varje gång de ringer och jag inte kan jobba. Men imorgon går det bara inte, ska åka och kolla på min praktikplats. Skulle det varit vilken måndag som helst annars så skulle jag kunnat fram till 12 och sen efter halv 4. Men inte just imorgon, och självklart är det då det gäller.

 
Borde vara glad för att jag inte är den sista personen som de ringer, men har svårt att vara det när jag sällan kan. Känns så fel även om de förstår det. Vill kunna, vill att de ska känna att jag kan jobba när det fattas personel, men nej, de gånger passar så klart inte. Skulle dessutom vara skönt att få pengarna, husvagn i 5 veckor utan någon direkt inkoms under den tiden kommer synas tydligt på kontot. Har redan lite lätt ångest över det och då behöver det inte förstärkas av detta!

Denna veckan kommer inte bli kul. Svenska redovisning på något som inte ens är halvklart, en annan inlämning som knappt är påbörjad tills på onsdag. Möte med bank och handledare för UF-företaget.  Och så ett annat möte onsdag kväll. Sen ska allt med praktiken och boede ordnas, allt som ska packas, allt som inte får glömmas. 

Kan man inte bara krypa under täcket en vecka och vakna när allt är över?

Bär på en ständig längtan bort från det som jag är i.
Oavsett plats, omgivning eller känsla.
Viljan att komma bort finns jämt.

Trött på att bli sviken av vänner.
Vill att de ska finnas på samma sätt som jag tycker att jag finns för dem.
Kan ingen förstå?

Problemet ligger säkert hos mig, jag påstår inget annat.
Men kan ingen finna en lösning.
Kan ingen få mig att känna mig trygg?

Vill inte vara den jag är.
Vill inte käna som jag gör.
Vill inte vara där jag är.

Vill kunna känna ärlig lycka.
Vill sluta låtsas.
Vill att någon ska se mig som jag känner mig.

”Älska mig mest, när jag förtjänar det minst.
Då behöver jag det som bäst”

”Hösten började komma och den där känslan med, att komma bort i från skiten.”

 
Nog är hösten här alltid, likså kännslan att vilja fly.
Löven faller och vinden ber om att man ska följa med.

Långt långt bort ska vi fara.
Dit inget är som här.
Till ett ställe där bara det goda finns.
Stället där tankar inte stör.
Platsen där du kan vara du,
och jag kan vara jag.

Jag vill dit!
Skulle kunna åka nu på en  gång,
bara jag viste vart jag skulle.
Finns platsen på riktigt?
Eller är den kanske något som min fantasi skapat?

Målet som intre existerar,
men som försöker få mig att kämpa.

När läpparna ler gråter själen.
Tårarna får bara rinna på ögats baksida.
Ingen ska få se, ingen ska få veta.

Nätterna när sömnen förbjuds,
just för att det gör för ont att vakna.
Tröttheten som kommer på dagen döljer bäst.
Ingen ska få se, ingen ska få veta.

Alla minnen som besöker
Bilder, dofter, kännslor…
Allt dycker upp igen.
Sliter på det trasiga.
Mattar ut det som redan tidigare givit upp.

Räddslan att återvända.
Längtan att återvända.

Saknaden av de som såg,
såg det ingen som skulle se.
Saknad av de som fanns,
fanns för den som inget gav.

Vad ska jag göra för att någon ska se, för att någon ska vilja bry sig? Ledsen men jag klarar inte detta själv, det har tagit över mig. Jag lät det gå förlångt.

Vart finner man motivationen?
Hos andra, eller hos sig själv?

Denna ständiga jakt, målet är utom sikte.
Vad leder den till?

Rätt eller fel?
Frammåt eller bakåt?

Inget känns bra…

När jag inte säger något, då har jag så mycket att säga.
Men när jag kan prata, så finns det inget vettigt att prata om.

Tystnaden är den som talar föt mig.
Lyssna på den så förstår du

Är så otroligt besviken på vissa personer i min närhet just nu. Men denna gång så har jag bestämt mig för att inte försöka lösa det. Eller jo, men jag tänker inte ta det första steget. Jag vill inte vara den som behöver lägga mig ner och be om nåd för något som jag egentligen inte tycker att jag har gjort fel.

Visst är det mitt fel att jag uppfattar och reagerar på saker som jag gör, men jag tycker faktiskt att det borde ligga i deras intresse att anpassa saker så att inte denna situation ständigt uppstår. Jag gör mitt bästa i de allra flesta lägen för att undvika att hamna i onödiga situationer. Märks inte det? Eller märker inte jag att andra gör det samma?

För mig kan något arbetsamt vara jävligt kul, men då ska det vara på lika villkor. Sen vad det är som gör det arbetsamt kan variera mellan mentalt och fysiskt. Men ställer jag uppför någon med något, oavsett vad, så vill jag kunna känna mig säker på att jag kan få tillbaka något med. Så har det inte varit på ett tag nu, men jag tycks vara den enda som lägger märket till det. Betyder detta att jag gjort för mycket och krävt för lite tillbaka en lång tid? Eller kanske bara att inte reaktionen har kommit än?

I vilket fall som helst så tycker jag inte om att ha det som det är nu. Inte med någon, jag vill kunna känna att jag vet vart jag har personerna i min närhet, men just nu vandrar jag i ovishet.

Och du som läser, känner du mig så berör detta även dig, på ett eller annat sätt!

Jag glider bara runt i livet och väntar på att någon ska säga till mig vad jag ska göra. På något sätt lyckas jag ändå få chanser och möjligheter som jag inte förtjänar, som jag inte tar tillvara på fullt ut. Missköter mig totalt. Men när någon påpekar det så stänger jag av totalt. Det gör för ont att höra sanningen. Innerst inne så vet jag om det men ändå så gör jag mitt bästa för att hålla det undan.

Istället för att ta till vara på det jag får så missbrukar jag det, vänner, skola, jobb och mitt liv. Jag är inte ens stark nog till att ta vara på mitt egna liv, vad är man för människa då? Det är så mycket enklare om någon annan bär ansvaret så att jag slipper. Ursäkterna flödar, men det är bara tomma ihåliga ord som jag lurar mig själ med.

Ibland då när ingen ser, då när ingen hör, så kommer jag faktiskt fram. Hjärnan släpper på spärrarna och insikten till allt kommer fram. Men det får ingen se, det är för ömtåligt intalar jag mig själv. Fast egentligen borde alla verkligen få se det. Då kanske jag skulle kunna få den hjälp som jag faktiskt behöver. Men nej, så kan jag inte göra, inte jag inte.

Ställer så konstiga krav på mig själv, istället för att fokusera på det jag borde. Istället för att sätta kraven på att jag så ändra mig. Men det är lättare att göra så, i alla fall tills sanningen kommer ikapp. Då kommer natt ångesten istället. Då jag inte tillåter mig att sova för att jag intalar mig att saker kommer ske då.

Jag är fan inte normal!

Säger upp kontakten med omgivningen nu, mobilen är avstängd för en gångs skull och snart datorn med, får se när jag åter upptar den. Förmodligen alldeldes för snart, men jag ska försöka nu.

Ibland är livet bara så underbart.
En snirklig skogsväg, två lätt nedslitna hjulspår och i mitten gräs.
Gräset som i sin tur har en liten stig fram sliten av hästhovar.

Sol, träd, dofter, hallon och smultron.
Matriell lycka…

Trodde aldrig att det skulle ta slut.
Trodde inte att man skulle se slutet på det. 

Du har gjort ditt bästa för att dölja bevisen.
Du har inte velat berätta.
 

Vi har sett och vi har vetat.
Men vi har fått stå hjälplösa och se på.

Visst borde man gjort något men det är så lätt att låta bli.
Det är så pinsamt att erkänna, men jag har blundat.
Blundat så hårt jag bara har kunnat.

Men nu har det hänt.
Nu ska det ta slut!

Står bakom dig nu,
nu ska ingen jävel komma åt dig!

Kämpa hårt tjejen så löser vi det!

Till dej gumman, http://www.youtube.com/watch?v=ODRGxeFGhp0