Varför förväntar sig alla alltid så mycket av mig? Varför kan jag aldrig få vara bra? Nej då alla ska ha så jävla höga förväntningar på mig och jag ska klara så otroligt mycket. Men när jag inte gör det, när jag inte orkar psykiskt… Det är det ingen som förstår, det är det ingen som ser. När jag väl orkar, när jag väl når upp till allas förväntningar, när jag väl är tillräckligt bra. Ja då, då blir ingen glad heller, för det är ju just detta som de förväntat sig av mig.
Men ingen tycks se min psykiska oförmåga, min psykiska gräns. Nej det enda de ser är det mest positiva i allt. Men det är en väldig liten del av mig som är positiv egentligen. Det är väldigt sällan som tillräckligt många saker är positiva för att jag ska lyckas. Men när de väl är det då är jag bra, då är inget svårt. Men hur ofta är det?
Visst jag kanske har förmågan att vara jätte bäst. Men jag orkar inte vara det så ofta. Det tar för mycket av mig, det skrämmer mig för mycket. Jag är inte redo att vara sån. Men jag vill att andra ska kunna vara nöjd med mig även när jag inte preserar som bäst. Men det jag presterar är alltid som bäst, jag skulle aldrig kunna göra det bättre, inte just då, inte med de förutsättningarna som jag hade just då. Jag gör alltid mitt bästa, men det är inte alltid att mitt bäst är bra, det är inte ens ofta att mitt bästa är i närheten av bra. Men det är alltid mitt bästa.
Varför kan ingen se det, varför kan ingen förstå det, varför, varför, varför?
