Fan att inget någonsin ska funka. Att varje framgång måste mötas av en, eller flera, motgångar. Orkar inte med dessa hela tiden. Vill inte vara med om dem. Varför kan inte allt bara bi bättre och bättre hela tiden?  (lånad kommentar, men man blir ju som man umgås)

Allt känns bara som en enda stor motgång just nu. Inget känns riktigt bra. Gör inget hel hjärtat, för det känns redan inan ja görjat att det kommer bli fel. Hur blir jag sån här? Något måste det ju vara som löer ut det. Det kan ju inte bara vara en slump. Kommer jag någonsin komma på vad det är? Kommer jag någonsin förstå? Nej, skulle inte tro det. En del saker ska man bara inte förstå.