Prestationsångest, sån jävla ångest! Över skolan, praktiken, livet. Allt! Finns inga ord som kan beskrvia det, bara ren och skär ångest i sen aldra renaste form. Känslan av att misslyckas, rädslan för att misslyckas. Insikten i att man misslyckas. Jävla helvetes skit! Bakfylleångest, när man återkommer till den nyktra formen och inser hur dåligt man tar vara på sitt liv. Vill supa mig redlös, skära sönder armarna, ta alla pengar jag har och fly, för här kommer alla kännslorna på en och samma gång. Skulle så gärna göra det, hade gjort det, om inte livet lärt mig att det inte hjälper. Nä stå ut, bryt ihop och klättra upp igen det är det livet går ut på. 
 
Sitter ensam kvar och hör varje tåg vissla hallå från ett evighetsspår. Men så ensam är jag inte, om jag bara vill. Men viljan försvinner i allt. Viljan att se vägen ut.
 
Varför var detta tvunget att komma just nu! Har verkligen inte tid med det, men det var väl det den kände på sig, den där jävla ångesten! För här kommer alla känslorna på en och samma gång, ja här kommer alla känslorna på en och samma gång..!