Ibland är jag en perfektionist ut i det yttersta, men det är ändå ganska sällan det händer, kanske just så jag försöker skapa det perfekta.

Men jag förstår verkligen inte de perfektionister som säger att de är det, men ändå är så oseriösa. Varför tar man inte tillfället som är till för en viss sak och gör det då, istället för att göra massor med andra saker och få göra det andra senare? 

 
Kanske är det så att perfektion för en person inte är den samma för någon annan? Men man kan väl ändå visa respekt för andra, även om man ska vara perfekt själv? 
 
Tar så mycket energi att hela tiden försöka försvara sin plats, en plats som jag inte ens vet om jag har eller hur den ser ut. Energin till att vilja göra saker tillsammans försvinner, för det är min glödje som får prioriteras bort.