Kanske borde jag inte föreslagit det. Men jag ville få en chans att komma lite närmare. Men det kom i fel tidpunkt, nu ligger all fokus på något helt annat och jag har ingen chans. Undra hur länge till man kan va utanför och fortfarande komma in?

Prestationsångest, sån jävla ångest! Över skolan, praktiken, livet. Allt! Finns inga ord som kan beskrvia det, bara ren och skär ångest i sen aldra renaste form. Känslan av att misslyckas, rädslan för att misslyckas. Insikten i att man misslyckas. Jävla helvetes skit! Bakfylleångest, när man återkommer till den nyktra formen och inser hur dåligt man tar vara på sitt liv. Vill supa mig redlös, skära sönder armarna, ta alla pengar jag har och fly, för här kommer alla kännslorna på en och samma gång. Skulle så gärna göra det, hade gjort det, om inte livet lärt mig att det inte hjälper. Nä stå ut, bryt ihop och klättra upp igen det är det livet går ut på. 
 
Sitter ensam kvar och hör varje tåg vissla hallå från ett evighetsspår. Men så ensam är jag inte, om jag bara vill. Men viljan försvinner i allt. Viljan att se vägen ut.
 
Varför var detta tvunget att komma just nu! Har verkligen inte tid med det, men det var väl det den kände på sig, den där jävla ångesten! För här kommer alla känslorna på en och samma gång, ja här kommer alla känslorna på en och samma gång..!

Ibland är jag en perfektionist ut i det yttersta, men det är ändå ganska sällan det händer, kanske just så jag försöker skapa det perfekta.

Men jag förstår verkligen inte de perfektionister som säger att de är det, men ändå är så oseriösa. Varför tar man inte tillfället som är till för en viss sak och gör det då, istället för att göra massor med andra saker och få göra det andra senare? 

 
Kanske är det så att perfektion för en person inte är den samma för någon annan? Men man kan väl ändå visa respekt för andra, även om man ska vara perfekt själv? 
 
Tar så mycket energi att hela tiden försöka försvara sin plats, en plats som jag inte ens vet om jag har eller hur den ser ut. Energin till att vilja göra saker tillsammans försvinner, för det är min glödje som får prioriteras bort.