“Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi /Björn Ranelid“.
Men nu saknas havet, inte ens en lite ynka vattenpöl täcker upp havets plats. Vi är du, eller jag, det beror på, vad man kan tjäna mest på att vi är. Ett singular vi. Enkelt, smidigt och totalt utmattande. Det tar udden på allt, det roliga försvinner och kvar blir bara vi, i singular naturligtvis. Inte skulle vi väl kunna vara två om det.
Nä, det handlar om att finna glädjen, men bara för sig själv. Ingen annan ska få dela den. Men så säger man ju inte, det låter ju finare med att vi hittar lyckan, ett singular vi, som omvärlden uppfattar som ett plural vi. Men vi, plural, vet att det är singular.
