Tjoho vilket underbart liv jag har, eller?
Vet verkligen inte vad jag håller på med just nu. Far runt lite överallt mest hela tiden. Har väl börjat komma till insikt med vilka jag kan vara ärlig mot och tyvärr är det väl allt för få. Vad ska jag göra med de andra? De som jag inte kan vara ärlig mot, de som på någotsätt gjort det omöjligt. Personerna som fortfarande betyder minst lika mycket, men som jag inte vet hur jag ska bemöta. Känns ändå fel att ljuga, men ärligheten känns än mer fel.
 
Vad är det som händer?
 
Är det jag, ni eller de som förrändras? Spelar det någonroll?  Varför bryr jag mig?
 
För att jag alltid bryr mig, i olika utsträckning och på olika sätt. Men nog bryr jag mig alltid.
 
Nytt år, ett år som inte kommer bli som något annat. Tvingas ett steg ut i vuxenvärlden. Ett steg jag aldrig känt mig så här oredo för. Jag vill inte, det skrämmer mig. Alla fasta punkter försvinner. Allt det givna har ett slut, STUDENTEN (!). Hur blev det så här? Så nära och så skrämmande. Ska jag ut i arbetslivet sen? Är det seriöst tänkt att jag ska försöka lyckas få ett jobb och sköta det tills jag blir 65? Och vad händer om jag inte får ett jobb? Ska jag bo kvar här hela mitt liv och inte göra något? Man kan ju få ångest för mindre.
 
Kanske är detta förklaringen till att jag förändras och får en annan syn på vilka jag kan vara ärlig mot? Är det så här det går till när man är påväg att bli vuxen? Vill verkligen inte. Det verkar ju skit läskigt ju!