Vissa personer ska bara finnas, man ska kunna ge dem all skit i världen och de ska alltid finnas kvar och stötta, det är föräldrars roll här i livet. Tänker inte klandra mina föräldrar i detta, det har jag gjort nog och det är inget som ska stå tydligt här. Men vad gör man när de rasar, när problemen blir för många? När man ser när det börjar gå utför men man blundar, och nu är det närmare botten än någonsin.
 
Hur mycket energi jag än lagt ner på att försöka hata de där två personerna i mitt liv så har jag inte lyckats, det finns ett band som är starkare än hatet. 
   
Inte hjälper det heller när man gillar att vara ett offer, att se sej som ett offer, att tycka synd om sig själv och att meddela alla i ens omgivning hur synd det är om en. Men jag orkar inte höra detta, jagg vill inte. Vill kunna blunda för det och fortsätta som om ingenting hade hänt. Som om det skulle gå och göra så…

This entry was posted on onsdag, januari 13th, 2010 at 20:33 and is filed under 1. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.