“Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi /Björn Ranelid“.

Men nu saknas havet, inte ens en lite ynka vattenpöl täcker upp havets plats. Vi är du, eller jag, det beror på, vad man kan tjäna mest på att vi är. Ett singular vi. Enkelt, smidigt och totalt utmattande. Det tar udden på allt, det roliga försvinner och kvar blir bara vi, i singular naturligtvis. Inte skulle vi väl kunna vara två om det. 
 
Nä, det handlar om att finna glädjen, men bara för sig själv. Ingen annan ska få dela den. Men så säger man ju inte, det låter ju finare med att vi hittar lyckan, ett singular vi, som omvärlden uppfattar som ett plural vi. Men vi, plural, vet att det är singular.

Vissa personer ska bara finnas, man ska kunna ge dem all skit i världen och de ska alltid finnas kvar och stötta, det är föräldrars roll här i livet. Tänker inte klandra mina föräldrar i detta, det har jag gjort nog och det är inget som ska stå tydligt här. Men vad gör man när de rasar, när problemen blir för många? När man ser när det börjar gå utför men man blundar, och nu är det närmare botten än någonsin.
 
Hur mycket energi jag än lagt ner på att försöka hata de där två personerna i mitt liv så har jag inte lyckats, det finns ett band som är starkare än hatet. 
   
Inte hjälper det heller när man gillar att vara ett offer, att se sej som ett offer, att tycka synd om sig själv och att meddela alla i ens omgivning hur synd det är om en. Men jag orkar inte höra detta, jagg vill inte. Vill kunna blunda för det och fortsätta som om ingenting hade hänt. Som om det skulle gå och göra så…

Jag vill inte fortsätt att vara den som i alla lägen anpassar sig.
Att vata hon som lyssnar först och talar sen, om hon talar alls.
Jag vill känna stödet i ryggen, och inte vara den som stöttar.
 

Jag vill kunna känna förtroende och ärlighet utan några undantag.
Jag vill veta att den jag står bakom står bakom mig med.
Jag vill inte känna någon otrygghet.
Jag vill inte behöva känna efter alls.
Jag vill ha er bakom mig på en väg utan kanter.
 

Men när det inte finns…
När jag gör felen.
När jag får veta vad som ska kallas rätt,
När jag bara vet att ni tycker att jag är fel.
 

Ska jag stå bakom er då?

Tjoho vilket underbart liv jag har, eller?
Vet verkligen inte vad jag håller på med just nu. Far runt lite överallt mest hela tiden. Har väl börjat komma till insikt med vilka jag kan vara ärlig mot och tyvärr är det väl allt för få. Vad ska jag göra med de andra? De som jag inte kan vara ärlig mot, de som på någotsätt gjort det omöjligt. Personerna som fortfarande betyder minst lika mycket, men som jag inte vet hur jag ska bemöta. Känns ändå fel att ljuga, men ärligheten känns än mer fel.
 
Vad är det som händer?
 
Är det jag, ni eller de som förrändras? Spelar det någonroll?  Varför bryr jag mig?
 
För att jag alltid bryr mig, i olika utsträckning och på olika sätt. Men nog bryr jag mig alltid.
 
Nytt år, ett år som inte kommer bli som något annat. Tvingas ett steg ut i vuxenvärlden. Ett steg jag aldrig känt mig så här oredo för. Jag vill inte, det skrämmer mig. Alla fasta punkter försvinner. Allt det givna har ett slut, STUDENTEN (!). Hur blev det så här? Så nära och så skrämmande. Ska jag ut i arbetslivet sen? Är det seriöst tänkt att jag ska försöka lyckas få ett jobb och sköta det tills jag blir 65? Och vad händer om jag inte får ett jobb? Ska jag bo kvar här hela mitt liv och inte göra något? Man kan ju få ångest för mindre.
 
Kanske är detta förklaringen till att jag förändras och får en annan syn på vilka jag kan vara ärlig mot? Är det så här det går till när man är påväg att bli vuxen? Vill verkligen inte. Det verkar ju skit läskigt ju!