Jag har tänkt blogga, länge. Men det har inte kännts rätt, kanske närheten, kanske för att inte orden funnits. Men idag hade jag bestämt mig, i dag skulle jag blogga. MEN inte blev det som det skulle med något nu, fan!
”Livet i en husvagn”
Då har halva tiden gått i vår lilla husvagn och det går rätt bra faktiskt. Mycket bättre än förväntat. Vill dock inte skriva om det ändå. Det är trots allt 2,5 veckor kvar och mycket kan hända. Resan till Tallin blev bokad idag iallafall, delad kännsla om det men hoppas det blir bra med allt tillslut.
”Framtidsplaner?”
Hästen är halt. Inte bara halt, förmodligen är tävlingskariärren över. Den som precis börjat ta fart. Årets tävlingar har kännts så bra. Utvecklingen har synts och tankar om SM har börjat ta form. Tränare har äntligen hittats, och mitt ekipage har varit så duktiga och utvecklats nåt enormt på bara ett par veckor. Det var så kul att se i helgen! Kändes som att allt höll på att falla på plats och nu detta… Vad gör man? Fick ett skamligt förslag om att ”det är väl bara att hitta ett nytt ekipage, då kanske du hittar någon bättre med”. Skulle inte tro det! Mitt ”F dream team” är MITT dream team, vem skulle kunna ta den platsen? Kanske just därför jag inte vill tävla själv, får ju ut så mycket mer än bara självaste tävlingsresultatet med mitt dream team. Så vad gör vi nu? Tävlingen i helgen är väl inte hela världen, men träningen om ett par veckor… Det skulle varit så kul att se. Men nejdå.
Kanske inte borde ta allt så negativt förrän vi hört ordentligt med vetrinären imorgon, men just nu känns det inte bra alls. Känns som om någon tagit en viktig del av mitt liv, något som jag aldrig förr insett hur mycket det betytt.
”Preastations ångest och slöhet”
Skulle skrivit om praktiken men vet inte om jag orkar, eller vad jag ska skriva. Det går, men det är inte kul och det är inte lärorikt. Känns bara som att jag borde gå in för det mer, men är för trött och saknar motivationen till det. Men som sagt, idag har halva tiden gått. Bara att stå ut, och just nu finns det större probelm.
”Ovishet”
Hm, det ständiga ämnet. Hur vet man vart man har andra? Finns inget väre för mig än osäkerheten över vart personer står, vad de vill och vad de döljer. För det är så, alla vill något och alla döljer något.
Hatar att inte få svar på en rak fråga, att hela tiden behöva formulera massa onödiga saker om annar för att komma till det som jag egentligen från första början velat.
Vet att jag inte har någon rätt att kräva att få veta allt. Men orkar inte att få en nys om något, och sedan inte ens kunna få mina misstankar stärkta eller rivna. Bara en stor ovishet som jag flummar runt i och ska hålla skent uppe när jag faller neråt.
”Den som en gång blivit invald, blir aldrig utslängd.” Jo men visst lilla du, kanske stämde så länge det ine handlade om något som berörde dig
”Jag?”
Vem är jag? Inte personen som jag ser i spegeln iallafall, inte den personen som står och tittar på mig. Kanske är det därför som jag förtillfället ändrar mitt utseende på ett sätt jag aldrig gjort förut. För att jag gett upp hoppet om att se mig själv, och istället försöker varen en av de andra. Eller så kanske det är för att jag ska till Tallin? Skulle vilja kunna hoppas på det men tror inte på det tillsäckligt själv ens.
Tror snarare att jag gör mitt bästa för att dölja mig för mig själv. Ger jag upp jakten efter att hitta den personen som jag egentligen är?
Det var längesen jag kände henne, så längesen så att hon måste förrändrats något enormt. Hur ska jag så kunna hitta tillbaka?
Många ”rubriker” och ord, men de är lika tomma som mig, vist syns det?
