Sån märklig kännsla.
nöjd med tillvaron, men kräver ändå ständig bekräftelse.
Bekräftelse på att jag finns, och att andra vill hålla kontakten med mig.
Men när svaren uteblir så känner jag mig sviken,
inte för att det finns en anldning till at ge mig några svar…
Bara för att jag vill känna att någon tänker på mig.
 
Vill inte glömas bort,
 men metoderna jag har gör att man inte vill vara kvar.
 
Bekräftelse, bekräftelse och åter igen bekräftelse.
Den lilla flickan är osäker.
VIll känna sig trygg men vågar ändå inte.

This entry was posted on söndag, september 20th, 2009 at 20:58 and is filed under 1. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.