Är så otroligt besviken på vissa personer i min närhet just nu. Men denna gång så har jag bestämt mig för att inte försöka lösa det. Eller jo, men jag tänker inte ta det första steget. Jag vill inte vara den som behöver lägga mig ner och be om nåd för något som jag egentligen inte tycker att jag har gjort fel.

Visst är det mitt fel att jag uppfattar och reagerar på saker som jag gör, men jag tycker faktiskt att det borde ligga i deras intresse att anpassa saker så att inte denna situation ständigt uppstår. Jag gör mitt bästa i de allra flesta lägen för att undvika att hamna i onödiga situationer. Märks inte det? Eller märker inte jag att andra gör det samma?

För mig kan något arbetsamt vara jävligt kul, men då ska det vara på lika villkor. Sen vad det är som gör det arbetsamt kan variera mellan mentalt och fysiskt. Men ställer jag uppför någon med något, oavsett vad, så vill jag kunna känna mig säker på att jag kan få tillbaka något med. Så har det inte varit på ett tag nu, men jag tycks vara den enda som lägger märket till det. Betyder detta att jag gjort för mycket och krävt för lite tillbaka en lång tid? Eller kanske bara att inte reaktionen har kommit än?

I vilket fall som helst så tycker jag inte om att ha det som det är nu. Inte med någon, jag vill kunna känna att jag vet vart jag har personerna i min närhet, men just nu vandrar jag i ovishet.

Och du som läser, känner du mig så berör detta även dig, på ett eller annat sätt!