Jag glider bara runt i livet och väntar på att någon ska säga till mig vad jag ska göra. På något sätt lyckas jag ändå få chanser och möjligheter som jag inte förtjänar, som jag inte tar tillvara på fullt ut. Missköter mig totalt. Men när någon påpekar det så stänger jag av totalt. Det gör för ont att höra sanningen. Innerst inne så vet jag om det men ändå så gör jag mitt bästa för att hålla det undan.

Istället för att ta till vara på det jag får så missbrukar jag det, vänner, skola, jobb och mitt liv. Jag är inte ens stark nog till att ta vara på mitt egna liv, vad är man för människa då? Det är så mycket enklare om någon annan bär ansvaret så att jag slipper. Ursäkterna flödar, men det är bara tomma ihåliga ord som jag lurar mig själ med.

Ibland då när ingen ser, då när ingen hör, så kommer jag faktiskt fram. Hjärnan släpper på spärrarna och insikten till allt kommer fram. Men det får ingen se, det är för ömtåligt intalar jag mig själv. Fast egentligen borde alla verkligen få se det. Då kanske jag skulle kunna få den hjälp som jag faktiskt behöver. Men nej, så kan jag inte göra, inte jag inte.

Ställer så konstiga krav på mig själv, istället för att fokusera på det jag borde. Istället för att sätta kraven på att jag så ändra mig. Men det är lättare att göra så, i alla fall tills sanningen kommer ikapp. Då kommer natt ångesten istället. Då jag inte tillåter mig att sova för att jag intalar mig att saker kommer ske då.

Jag är fan inte normal!

Säger upp kontakten med omgivningen nu, mobilen är avstängd för en gångs skull och snart datorn med, får se när jag åter upptar den. Förmodligen alldeldes för snart, men jag ska försöka nu.