Vart finner man motivationen?
Hos andra, eller hos sig själv?

Denna ständiga jakt, målet är utom sikte.
Vad leder den till?

Rätt eller fel?
Frammåt eller bakåt?

Inget känns bra…

När jag inte säger något, då har jag så mycket att säga.
Men när jag kan prata, så finns det inget vettigt att prata om.

Tystnaden är den som talar föt mig.
Lyssna på den så förstår du

Är så otroligt besviken på vissa personer i min närhet just nu. Men denna gång så har jag bestämt mig för att inte försöka lösa det. Eller jo, men jag tänker inte ta det första steget. Jag vill inte vara den som behöver lägga mig ner och be om nåd för något som jag egentligen inte tycker att jag har gjort fel.

Visst är det mitt fel att jag uppfattar och reagerar på saker som jag gör, men jag tycker faktiskt att det borde ligga i deras intresse att anpassa saker så att inte denna situation ständigt uppstår. Jag gör mitt bästa i de allra flesta lägen för att undvika att hamna i onödiga situationer. Märks inte det? Eller märker inte jag att andra gör det samma?

För mig kan något arbetsamt vara jävligt kul, men då ska det vara på lika villkor. Sen vad det är som gör det arbetsamt kan variera mellan mentalt och fysiskt. Men ställer jag uppför någon med något, oavsett vad, så vill jag kunna känna mig säker på att jag kan få tillbaka något med. Så har det inte varit på ett tag nu, men jag tycks vara den enda som lägger märket till det. Betyder detta att jag gjort för mycket och krävt för lite tillbaka en lång tid? Eller kanske bara att inte reaktionen har kommit än?

I vilket fall som helst så tycker jag inte om att ha det som det är nu. Inte med någon, jag vill kunna känna att jag vet vart jag har personerna i min närhet, men just nu vandrar jag i ovishet.

Och du som läser, känner du mig så berör detta även dig, på ett eller annat sätt!

Jag glider bara runt i livet och väntar på att någon ska säga till mig vad jag ska göra. På något sätt lyckas jag ändå få chanser och möjligheter som jag inte förtjänar, som jag inte tar tillvara på fullt ut. Missköter mig totalt. Men när någon påpekar det så stänger jag av totalt. Det gör för ont att höra sanningen. Innerst inne så vet jag om det men ändå så gör jag mitt bästa för att hålla det undan.

Istället för att ta till vara på det jag får så missbrukar jag det, vänner, skola, jobb och mitt liv. Jag är inte ens stark nog till att ta vara på mitt egna liv, vad är man för människa då? Det är så mycket enklare om någon annan bär ansvaret så att jag slipper. Ursäkterna flödar, men det är bara tomma ihåliga ord som jag lurar mig själ med.

Ibland då när ingen ser, då när ingen hör, så kommer jag faktiskt fram. Hjärnan släpper på spärrarna och insikten till allt kommer fram. Men det får ingen se, det är för ömtåligt intalar jag mig själv. Fast egentligen borde alla verkligen få se det. Då kanske jag skulle kunna få den hjälp som jag faktiskt behöver. Men nej, så kan jag inte göra, inte jag inte.

Ställer så konstiga krav på mig själv, istället för att fokusera på det jag borde. Istället för att sätta kraven på att jag så ändra mig. Men det är lättare att göra så, i alla fall tills sanningen kommer ikapp. Då kommer natt ångesten istället. Då jag inte tillåter mig att sova för att jag intalar mig att saker kommer ske då.

Jag är fan inte normal!

Säger upp kontakten med omgivningen nu, mobilen är avstängd för en gångs skull och snart datorn med, får se när jag åter upptar den. Förmodligen alldeldes för snart, men jag ska försöka nu.