(lördag)

Rubriken låter som en löpsedel om någon konstig sekt eller något. Påminner om radioprogrammet som jag lyssnade på påväg hem från Danmark, om han som gillade att piska folk med ris och lurade dit personer på sommarkollo.

Riktigt så hemskt är inte detta. Det är bara årets första del av höskörden som blev ett riktigt helvete. Jag har inte deltagit i något inför det alls eftersom jag jobbat. Men idag var det dags, inget var dock som det brukar. Av de 14 personer som brukar delta så var det idag 3 stycken. Redan här sågs ett problem av alla. Men fan den som ger sig, vi skulle köra i alla fall.

Personligen startade jag min dag kl 6 så när jag kom hem efter mina 5,75 arbetstimmar så blev jag trött bara på tanken av hökörnngen. Men, men a woman’s gotta do what a woman’s gotta to do.

Så i denna enorma och ovana värme har det körts hö, och det har gett mycket, mycket mer än vad det brukar ge. Svetten har runnit, skiten fastnat i detta och en höallergi har bildats. I denna fysiska misär har dessutom svordomar flugit fram och tillbaka över oss, en press som krånglat och en traktorförare vars hjärnan tycks ha dunstat bort på i värmen.

Allt har verkligen varit skit. Muskler värker efter att blivit chockade med arbete och tempot skall vara det samma som när vi är full bemannade. Nä, ni som tycker att det är mysigt med höskörd, välkomna hit och se verkligheten!

Jag och min hemliga kompis.
Den som alltid finns.
På dagen, på natten, på festen
I ångesten, i ensamheten.
Jag och min hemliga kompis.

Kanske är det fel,
men min hemliga kompis fyller ut alla tomma rum.
Min hemliga kompis sviker inte.

Känner mig verkligen som en the Sims gubbe!
Äta, sova ,jobba.
Duscha, toa, och umgänge när/om tid finns.

Borde inte klaga och gör det inte heller egentligen,
men fattar inte hur man kan bli så trött av att jobba.
Det är ju inte ens så många timmar åt gången ju.

Hör orden om och om igen,
orden som vägrar lämna mig.

Förstår dess inebörd, men ändå inte.
Vill kanske inte förstå,
letar efter andra fel istället.

Orkar inte tro att de skulle vara sanna,
det skulle göra för ont.

Du vet ju så väl, men ändå så gjorde du det. Förstår faktiskt inte varför. Alla visste, det är ju så uppenbart. Var det inte då lite onödigt?

Jag trodde att när ord slutade upprepas,
att det var för att de blivit en självklarhet och inte behövdes sägas längre.

Men ord ar bara en viss giltighetsperiod,
när de slutas att upprepas sä gäller de bara en kort stund till,
sedan så är de förbrukade.

Jag trodde att ord betyde det som de står för,
det man får som svar om man slår upp det i en ordbok.

Jag förstod inte att ord kan betyda något helt annat,
att till varje ord som sägs följer det med en finstilt undertext.

Jag trodde att allt var enkelt och att jag förstod,
jag förstod inte vad jag misstog mig.

Det har nog blivit ett ja för mycket nu. Det skulle kanske ha fungerat om allt fram skridit utan några problem, eller att de i alla fall kommit fram tidigare. Men nu när det inte är så långt kvar och det bara ska vara detaljerna som ska ordnas, det är nu som problemen kommer. De drar tillbaka allt till början igen.

Fan, jag vill inte. Jag vill inte ansvara för något som jag känner att jag inte behärskar. Jag vill inte vara den som lovar saker och inte håller det. Visst det är inte mitt fel i detta läget, jag blev lovad detta och använde den chansen jag fick. Men nu hålls inte löftet och det är jag som blir lidande av detta.

Skulle jag bara sagt nej till hela grejen från början så skulle jag aldrig ha behövt hamna här. Men jag försöker att ta mig an utmaningar, och detta skulle ju kunnat fungerat om inte problemen blivit och jag inte hamnat i mellan.

trassel?

Tankarna snurrar runt och jag vet att jag handlar fel, men det är det som just nu känns bäst. Att göra något fel kan ibland var det skönaste efter som man vet om att det är fel. Man slipper tänka på om det är rätt eller fel, det är så självklart.

Kanske borde jag ta tag i vissa saker, men jag vet inte hur. Jag vet inte om alla vill eller om det bara skulle göra att saker blev ännu värre. Jag vill vara redo när jag gör saker. Kanske hindrar det mig för mycket, men det skonar mig även för en del.

Har sett på the 90′s- ettförsvarstal med Henrik Schyffert. Vet att det finns hur många olika åsikter som hellst om denna man men här har han fan lyckats! Var länge sedan dag såg något i klass med detta över huvudtaget. Hela upplägget är så bra, sanning, lite skämt myckat allvar. Mer allvar än vad man vill låtsas om. Man blir så äckligt väl påmind om ur man reagerar. Att man vill göra på ett sätt  man att det slutar precis så som man sa att man absolut inte skulle göra.

Hans berättelse om sina föräldrar hans reaktion över hur de hanterade saker felaktigt och sedan, att inse att man blivit lika dan.
Hans erkännande om hur enkelt det är att flumma bort allting.
Hans ärlighet i att man måste välja den allvarliga vägen ibland.

Kan inte säga mer än att jag gillade det, riktigt mycket till och med.

”Att medvetet göra ett val och att sen att helt enkelt ta konsekvenserna, när man gör det då, då är man vuxen”
-Henrik Schyffert-