Hela jag är så frånvarande.
Ingenting händer som jag måste/vill bry mig om,
inget att fokusera på inget att kämpa för.

Jag blir frånvarande då.
Avstängd från allt
Förväntar mig att alla ska förstå
Fast ingen får veta

Förväntar mig att alla ska finnas för mig
Men ingen får veta att jag behöver den.

Jag tassar runt försiktigt.
Vill vara alla till lags.
Glömmer bort mig själv.
För det är alla andra som är viktiga.

Men när ingen förstår mitt tassande.
När ingen ser hur jag anstränger mig.
Då försvinner jag bara.
Tassande personer syns inte.

Hur blev jag så här?
Varför blev jag så här?
När blev jag så här?

Öppna ögonen och se mig för den jag är, inte för den du tror att jag är.
Snälla gör det, orkar inte leva upp till förväntningar.
Vill inte, men gör mitt bästa för det ändå.

”Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är”

Jag är inte den du tror.
Förstå det.
Du har gjort en bild av mig som du vägrar släppa.
Men den visar så fel så fel.
Snälla öppna ögonen och våga se mig.
Våga se alla fel och brister.
För jag kan inte vara den du vill,
om du inte ser mig.

”Se mig för här är jag
låt mig få komma nära
till era hjärtan så som den jag är
den jag försöker vara
ge mig min morgondag
min enda önskan nu och här
älska mig för den jag är”