Bloggar är ett ganska märkligt syndrom. Folk skriver massa saker om sig själva, jag är inget undantag, som de inte vill att någon egentligen ska veta. Men istället för att berätta det för sina nära och kära så skriver man ner det på en blogg. Mycket klokt, istället för att anförtro en eller ett par om sina saker så skriver man det så att hela världen kan se det. Verkar ju begåvat.

Självklart finns det de som har tänkt vara anonyma om vem de är på sina bloggar, jag är inget undantag. Men så sakta så börjar en trygghet växa fram med bloggen och man börjar släppa på de hårda reglerna om hur mycket man ska skriva om sig själv på bloggen. Plötsligt slinker detalj efter detalj ut, förmodligen helt utan att bloggaren själv märker det.

Vem skriver dessutom en blogg som ingen får veta om? Nä just det, inte speciellt många. Så man avslögar bloggen för ett par personer som man tror inte kommer säga något till någon annan om den, jag är inget undantag. Men allt sprider sig och plötsligt vet ganska många om bloggen. Denna lilla blogg som man bara skulle ha för sig själv och vara helt anonym på.

Så då skaffar man sig en ny blogg och börjar om från början. Bara sånt som ingen vet, helt anonym, ett fåtal får veta, för många vet, ny blogg… osv osv osv. Här är jag dock ett undantag.

Jag anser att alla ni som lyckats hitta min blogg ska få läsa den. Gör det, hittar ni något intressan så säg till. Lämna ett litet märke om ni vet vem jag är, gör det gärna annars med. Min blogg har blivit förstor, känner verkligen så. Har haft 69 läsare hittils idag. Men något måste det ju finnas på bloggen som gör att alla ni läser den, även om jag inte förstår vad det är…