Vet inte hur många gånger ja gjort det eller hur länge ja hållit på med det, men när jag inte längre vet hur jag mår så ställer jag mig framför en spegel och stirrar, stirrar på personen i spegeln. Vem är det där egentligen? När försvann jag? Hur blev det så här?
Det är mitt sätt att avläsa hur jag mår, om det nu är jag, är inte så säker på att det är jag längre. Sjukt jag vet. Jag kan stå där i timmar och bara stirra. Dessa ögon, suck. Dessa ögon som avslöjar allt. Ibland blir jag så rädd av dem att jag viker med blicken, ibland är de så sorgsna att jag börjar gråta. Dessa ögon. Mina ögon, men ändå inte. Jag men ändå inte jag. Det är inte mig jag ser i spegeln. Det är någon annan, en okänd person.
Kan förstå att det finns personer som inte vågar komma mig nära, dessa ögon inbjuder inte till det. Dessa ögon kan vara tomma, uppgivna, ledsna eller hatiska. Dessa ögon som sitter på min kropp skrämmer mig själv, så varför skulle inte andra bli rädda av dem. Minns första gången jag upptäckte detta. Minns hur rädd jag blev…
Den lilla flickan speglas i ögonen i spegeln, det tar ett tag innan hon kommer fram men hon kommer alltid fram, fortfarande. Den osäkra, rädda lilla flickan. Finns det fler som ser henne?
Ibland önskar jag att jag för en dag skulle få va någon annan bara för att möta mig själv och uppleva det första intrycket av mig själv. Hur mycket visar jag? Hur mycket ser man? Finns det något som avslöjar det?
Alla frågor som aldrig får några svar. Men jag tror att det syns. Personer som ser djupet i saker ser, kanske inte exakt, men de ser något…
