Hatar att göra det men ändå gör jag det gång på gång, gör mina föräldrar besvikna. Men jag måste, det är en del av livet, en del av min utveckling, ett nödvändigt steg för att bli självständig. Jag har på ett sätt redan haft en av de största kamperna med dem. Men egentligen var den för tidig. Jag kunde inte i det läget vara tillräckligt ärlig. Därför har mitt och mina förädrars förhållande byggts upp på massa lögner, lögner från mig.
Lögnerna var nödvändiga från början, men det är de inte nu längre. Men anledningen till att jag fortfarande använder dem är att att annars skulle jag behöva avslöja så mycket. Om det som varit om det jag gjort. Det är inget jag inte kan stå för, min handling klarar jag av att stå för. Det jag inte klarar av är att göra dem så besvikna, få dem att känna sig så misslyckade.
Har sett dem reagera på små saker som de kommit på, att se deras kraftiga reaktioner på något som varit så litet för mig. Hur skulle de då reagera om de fick veta allt? Skulle de ens klara det? Jag känner mig faktiskt tveksam, ser deras instabila sätt överallt.
Så hur gör man? Ska jag avslöja mig totalt, tala om allt och se vad som händer? Ett prolem är att jag inte kan tala om allt, för jag minns inte allt. Vissa saker förnekar jag så starkt för mig själv att jag inte vet om det hänt längre, eller i så fall hur. Ska jag berätta för dem så vill jag ju ha det så sanningsenligt som möjligt, inga feler lögner. Men jag känner knappt till sanningen själv, ett poblem. Ett alternativ är att slå sig fri från dem totalt och att aldrig berätta för dem. Kanske mår de bäst av att inte veta. För vad är egentligen poängen med att avslöja allt?
Föräldrar har en ganska otacksam uppgift egentligen, de ska agera som några slags testpersoner för sina barn. Men kanske är det just det som är deras uppgift förresten, att låta deras barna testa hur de ska gå tillväga i alla lägen så att de vet det sen när de möter problemen ute i världen
Jag vill slå mig fri från det sista som håller mig kvar hos dem. Som det är nu gör jag dem besvikna i varde steg jag drar, i varje andetag jag tar. Ser så tydligt på hur besvikna de blir, när de inte längre kan prata ner mig. När jag gång på gång har tänkt steget längre. Det gör rätt ont att se deras besvikelse, samtidigt som jag är så nöjd med att ligga före. En kombination som inte fungerar så bra…
”Föräldrar ska finnas för sina barn, men barn ska inte finnas för sina föräldrar”
