Det jag uppskattar mest av personer är ärlighet, struntar egentligen i vad de säger bara det är sant och de kan stå för det. Det är en så viktig grej. Jag har svårt för att lita på personer, det finns ett fåtal som fått min tillit fullt ut, men de flesta får aldrig ngn.

Att vara skeptisk till folk och ifrågasätta allt de säger är ett sätt att skydda sig själv på. Då släpper man ingen för nära inpå som inte förtjänar det.

Men jag själv då?

Jag anser mig vara ärlig och uppriktig mot de jag tycker är det mot mig. Men de personer som inte är det är jag ofta falsk mot.

Jag bryter ju mot mina egna regler.

Men även om jag inte är helt ärlig mot personer som inte är det mot mig så är den person som jag ljuger mest för mig själv. Ljuger och inbillar mig saker tills jag tror att de är sanna. Men varför? Vad vinner jag på det?

Åh, åter igen, skärpning flicka lilla!

Varför måste jag jämt fastna i allt negativt, varför kan jag inte se bort från allt det och se det positiva i saker och ting? Visst är det lättare att se det negativa, att se tillbaka. Men inte fan leder det till ngt positivt, se framåt, påverka framtiden ist!

Det är trots allt bara framtiden som du har en chans att påverka. Allt annat är redan gjort! 

Usch, verkligen på tiden att jag går igenom mig själv, tar reda på vad jag vill, varför, hitta nya mål och nå dem, eller iaf jobba för att hela tiden komma närmare dem.

Måste göra ngt för att hitta motivationen, det positiva tänkandet och glädjen igen. Det är hög tid att återvända till verkligheten och ta tag i mitt liv igen. Måste sluta tycka så jävla synd om mig själv. SKÄRPNING!

Tydligen är min blogg svår att förstå för vissa…

Men det är ju inte så konstigt egentligen, bloggen handlar ju om mina tankar. Har ju själv svårt att förstå dem, ännu svårare att skriva ner dem, så det är klart att det inte är så lätt för andra att läsa och förstå…

Men bloggen är inte heller egentligen till för att andra ska försöka förstå. Det är ett försök för mig att på ett nytt sätt försöka rensa mitt huvud från alla tankar som hela tiden snurrar runt, alla känslor som jag vill kunna få ur mig, men som jag inte kan säga till ngn för att de då missuppfattas. Jag kan inte prata, har aldrig kunnat och kommer nog aldrig lära mig. Men mina tankar har jag ändå och de blir bara fler och fler hela tiden, jag måste hitta ett sätt som fungerar för mig att få det ur mig på ngt sätt… Vet inte om detta verkligen är rätt, men det är värt att prova ett par dagar till.

Så antingen förstår du vad jag menar eller annars gör du det inte. Men det är inte så mycket jag kan göra åt det, eller snarare, det är inget som jag tänker göra ngt åt.

För varje del av mitt liv/av mej har jag fått ett namn, lr snarare ett smeknamn.

Den senaste tiden har det varit Mia. Men det håller på att dö ut, de personer som valde att kalla mig det håller på att försvinna… De försvinner från mig, inte så att de väljer det, inte så att jag vill det. Men när kontakten aldrig tas längre. När man aldrig pratar med varandra…

Tog kanske det som en för stor självklarhet att ha dessa personer nära, för ett tag var det så… Man träffade dem hela tiden, för vi hade vår gemensamma aktivitet. Även om inte aktiviteten alltid var det viktigaste när man träffades så var det den som låg till grund för att vi träffades.

Men när aktiviteten avtog så var det ingen, speciellt inte jag, som såg till att vi skulle fortsätta ses. En blindhet hade spridit sig och jag såg inte vart den var på väg, inte förrän nu…

Visst det är inte för sent. Men det går aldrig att komma tillbaka till det läget vi hade. Det har hänt för mkt runt omkring för att det ska vara möjligt. Det jag ist borde tänka mer på är att inte mista kontakten med guldkornen från den tiden.

Varför delar jag in mitt liv i olika delar?

Är jag på väg dit, till Liv 2.1?

Gränsen mellan liv 1.0 och 2.0 var så tydlig. Det var verkligen ett helt nytt liv. Jag var tvungen att ge upp allt jag höll på med alla människor jag umgicks med. Det var en sån tydlig gräns.

Nu när jag haft liv 2.0 ett tag så börjar jag inse att jag håller på att tappa bort för mkt viktiga saker. De saker som jag fann i liv 2.0. Är jag på väg mot ett nytt liv igen, lr snarare en uppgradering? Är inte så säker på att det är ngt positivt… Alla andra gånger jag uppgraderats har det ju varit bra lr iaf nödvändigt, men nu…

Ja vet inte…

Ja man kunde ju tro att nu när min 4 veckors långa apu började förra veckan så skulle det vara lite lov med alla skolarbeten. Men nej, så var det ju så klart inte. Alla lärare har nämligen kommit på att vi inte kommer ha ngt att gör under vår APU, så snälla och omtänksamma som de är så hittade de på massa nya uppgifter som vi skulle göra under dessa veckor.

En liten detaj som de missade var bara att vi ”jobbar” 8 h varje dag 5 dagar i veckan, detta är lite mer än en vanlig skolvecka, och på det vill de lägga till skolarbete med motivationen ”ni kommer ju ändå inte ha så mkt att göra när ni är ute på eran apu”.

Hehe nä inte alls, vi sitter säkert på en stol en timma i taget och har 20 min rast mellan passen och jobbar 8- 15 precis som en lärare. Dessutom har vi ju så klart körkort och en bil så vi inte behöver vänta på några bussar heller. 

NOT!!!

Lärare är inte riktigt om vanliga vuxna, de har aldrig kommit ur skoltiden liksom. De börjar som alla andra med 9år grundskola, 3 år gymnasie och 3 år högskola. Men sen är de ju tillbaka på skolan igen… Sen är de där tills de går i pension, och då har de säkert barnbarn som är i skolåldern som de hjälper med läxor och har privatlektioner med. Enformigt liv?

(Jag inser oxå att det inte riktigt är så här, men iaf.) 

För att återgå till skolarbeterna igen. Visst, det skulle väl inte vara några direkta problem om det bara var en lärare som kommit på detta, men så var inte fallet och det borde jag  ju förstått oxå men…

”Tänk på barnen i Afrika som inte har ngn tillgång till ngn skola de skulle varit glada om de fått din chans.” Jo men visst, grejen är bara den att ja inte är ngt barn i Afrika, jag har aldrig fått lära mej att uppskatta saker på det sättet. Så hur ska jag kunna förstå dem? Nä jag är bara en bortskämd västerländsk unge som bara klagar på allt. Men när man inte har ngt att jämföra med så blir det inte så lätt…

Så nu har mina 4 sappa veckor förvandlats till 4 veckor som jag har dubbelt så mkt att göra, visst är livet underbart?

Saknar det ja en gång hade, saknar de ja en gång hade. Saknar det så jävla mkt, men bara ibland. Saknar det bara när jag inte har det bara nu. Saknar det aldrig när det är perfekt, bara när det är dåligt. 

Frågan är hur mkt jag egentliggen saknar det. Om jag bara tänker på det när det inte är bra nu så kanske jag inte saknar det så mkt ändå, det är ju faktiskt ganska självklart att jag längtar till ngt bättre när det inte är bra. 

Allt var ju faktiskt inte bra förut heller, det var ju därför ja inte kunde fortsätta med det livet. Men jag minns bara det positiva, det är alltid det som är lättast att komma ihåg för det är det jag vill komma ihåg. Jag vill inte minnas hur jobbigt det var, folk som svek, folk som ljög, folk som misslyckades, folk som drog ner mej. Jag vill inte minnas det. 

Vill minnas alla bra minnen vi hade, hur underbart det var de dagar som allt fungerade, alla skratt… 

Åh, saknar att få dela glädjen fullt ut, att kunna öppna mig totalt. För det fans ett få tal personer som alltid fanns, de som jag delade allt med. Dessa personer som jag kunde vara så lycklig med, men även må så dåligt med. 

Det finns inget som enbart är positivt, jag måste lära mig det. 

Det som varit har varit, visst kan jag ha fina minnen men det måste också sluta där. Jag kan inte hoppas att det ska bli så igen. Den tiden är förbi jag måste inse det! 

Varför kan man inte göra allt när man borde göra det ist för att skjuta upp saker hela tiden? Det vore ju så otroligt mycket enklare om man gjorde saker och ting på en gång istället för att bara samla allt på hög, en hög som fort blir gigantisk. En gigantisk hög gör att man inte orkar göra ngt för att man vet hur mycket man borde göra, och gör man inget så blir högen ännu högre och man orkar ännu mindre. En ond cirkel? Ja

 Man är så medveten om hur det blir men ändå gör man likadant gång på gång. Varför ändrar man sig aldrig?

Just nu är kanske inte min hög så gigantisk men den finns, och den är tillräckligt stor för att jag inte ska orka göra ngt automatiskt utan att tänka.

Jag har skrivit förut men aldrig ngt som ngn annan har fått läsa. Det har varit ngt jag gjort för att rensa mitt huvud från att överbelastas av alla mina tankar. Men jag hade glömt av skrivandet, jag hade inte skrivit på jätte länge och så kom hon in i mitt liv.

En underbar person med så fina ord, med så verkliga ord, med så sanna ord. Hon vet hur man ska använda dem, hon kan formulera sig, hon kan sätta ord på allt. Hon ä så duktig med dessa ord. Hon har verkligen förstått hur man egentligen ska använda dem, hon vet…

Älskar hennes ord!

Även om det inte alltid är bra eller roliga saker som hon skriver om  så är orden alltid så perfekt använda, precis rätt ord på exakt rätt ställe. Hur lär man sig det?

Ord som kan vara så svårt verkar så lätt när hon har använt dem. Hon vet ngt som ingen annan riktigt vet, hon vet hur man ska hantera dem.

Jag kan inte, och jag tänker inte ens försöka. Jag skriver för min skull och då ska det vara på mitt mindre korrekta sätt med.