En fredagskväll nu mer är inte som de en gång var… Nu mer så innebär det att man sitter hemma, gör absolut ingenting och undrar om det verkligen är någon vits med att fortsätta med det här.

Det fungerade ju faktiskt som det var förut, det kanske inte var det mest optimala levnadssättet, men jag är inte säker på att det här är så mycket bättre direkt.

Jag trivs inte med det, det är verkligen inte jag, men jag kan inte förmå mig att göra något åt det heller. Jag vet jag tycker synd im mig, men det är kanske ett inbyggt försvar. Då gör jag ju inget som jag inte borde heller.

Jag är inte så medveten om det som jag var rädd för att jag var. Det finns de som har det värre (det gör det iofs det jämt), de som förstår mer.

Men jag är inte en av dem, jag är dum och omedveten.

Känns skönt att ha fått det bekräftat. Nu behöver jag inte längre tro att jag kommer förstå om jag bara anstränger mig.

 Nä, för jag är dum och omedveten.

Trodde inte det var så. Jag visste att jag inte förstod allt, det gör jag aldrig, men trodde på det som sades i början, att jag såg någonting mer. Det skulle ha förklarat en del, men det är inte så.

Nä, för jag är dum och omedveten.

Men vet du vad? Jag är så otroligt många gånger hellre dum och omedveten är smart och medveten.

Behind Blue Eyes

No one knows what it’s like
To be the bad man
To be the sad man
Behind blue eyes
And no one knows
What it’s like to be hated
To be fated to telling only lies

But my dreams they aren’t as empty
As my conscience seems to be
I have hours, only lonely
My love is vengeance
That’s never free

No one knows what its like
To feel these feelings
Like i do, and i blame you!
No one bites back as hard
On their anger
None of my pain and woe
Can show through

Discover l.i.m.p. say it [x4]
No one knows what its like
To be mistreated, to be defeated
Behind blue eyes
No one knows how to say
That they’re sorry and don’t worry
I’m not telling lies

No one knows what its like
To be the bad man, to be the sad man
Behind blue eyes. 

Idag har det snöat hela eftermiddagen. Blir så barnsligt glad av snö.

Imorn när det är slask kommer jag förmodligen inte förstå hur ja kunde tänka så här, men det spelar ingen roll nu. För nu är det snö ute och jag är glad

Kan inte finnas när jag inte orkar med mig själv, de dagar jag jag knappt orkar vakna, de dagar som jag i efterhand knappt minns ngånting av, de dagar kan jag inte finnas för någon annan.

Men jag kan lova, helt ärligt, att jag alltid kommer att bry mig. Hur jag själv än mår, känner mig eller gör så kan jag lova, att jag kommer alltid bry mig.

Det är inget som någon kan styra över, inte ens jag. Det är bara till att inse att jag kommer alltid bry mig, och när jag kan så kommer jag finnas.

Jag kan faktiskt inte förstå hur man kan vara så idiotsäker på hur en annan människa tänker eller handlar. Jag är inte som du, du är inte som hon, hon är inte som jag. Ingen annan är som någon annan, inte fullt ut…

Man kan vara lika varandra. Man kan tänka i samma mönster, men alla har sin egna lilla oregelbundhet i sitt mönster, det som gör att den person är just den som den är. Den oregelbundheten som ingen kan kopiera, den oregelbundheten som man själv aldrig kan styra över.

 Jag är inte som dig så behandla mig inte så heller, se mig för den jag är eller se inte åt mitt håll.

Att våga se, att våga bry sig. Det ligger så hemskt mycket i de orden. Att verkligen våga, att kunna välja att se. Att inse hur man så lätt blundar för saker som är jobbiga. Men hur kan man göra så? Hur kan man välja att inte se när personer i sin närhet far illa? 

Jag vet inte vad jag ska göra, men jag vet att jag ska göra något. Jag vet bara att jag inte kommit på vad eller hur än. Men jag lovar dig vännen, jag ska. Fram till dess så ska jag finnas för dig ska försöka lära mig hur jag gör det på bästa sätt. Du får ha lite överseende i början, men jag ska göra mitt bästa. 

Ingen ska få behandla dig så här, de är värd så otroligt mycket mer!

 Ja det är nog så den här bloggen blir, men det är lite så jag är också…

Det är inte alltid man orkar vara seriös, tur är väl det för annars vore man ju skit tråkig…

Varför vara fattig när man kan vara rik? Jag vill iaf vara rik.

Men det krävs ju arbete för att komma dit oxå, och om man ska skynda på det lite så får man leva snålt, men det är det värt.

Nu när jag har min APU så har jag börjat fundera på vilka arbetstider man ska (vill) ha… Den svenska standarden är ju 7-16, men det måste ju va det sämsta möjliga. Antingen ska man jobba tidig morgon lr sen kväll, så man kan ägna dagen till det man vill, dessutom får man ju ob tillägg om man inte jobbar 7-16.

Ett problem är bara det att inom bageri/konditori branschen så får man inte lika mkt ob tillägg, att man alltid ska välja fel…

Man skulle ju kunna ha flera jobb oxå, typ jobba 50% + 75%. Med rätt planering borde det ju fungera…  Och sen kan man  jobba extra som hora oxå, då får man ju både knulla och pengar, kan d bli bättre? (alla pryda jävlar kan strunta i att läsa den meningen)

Sen var det bara det där med att bo snålt oxå… Men man kan ju bo kvar hemma, det är ju gratis det har min syster kommit på.

Hm, undra om jag någonsin blir stor..?

Usch vad trött jag blir, men inte hjälper det. Har tappat så mkt känns det som. Hög tid att ta nya tag.

så nu ska jag:

• Hitta ett mål
• Hitta delmål
• Komma på vad jag vill ha med mig från dåtiden.

…och sen är det ju bara att sätta igång! Hur svårt kan det vara? Jo t ex så är… NEJ! inget negativt nu.

1,2,3 nu kör vi!

eller…?