Jag är ju nästan så okristen man kan bli men en psalm berör mig, riktigt riktit mycket. Kan givetvis bero på att den var med på en för mig väldigt viktig persos begravning. Men tror det har med mer än så att göra, det är en så fin text, riktigt fin. Till skillnad från ”vanliga” psalmer handlar den inte om Gud utan om en vän.

Psalm 357
Någon du känner är din bäste vän,
är beredd att ge dig allt
utan att begära någonting igen.

Någon du känner har för dig i dag
lagt ett ord av guld och har,
trogen i sin kärlek, trätt till ditt försvar.

Någon du känner vill dig alltid väl,
vill i nöd och glädje gå
hemlig vid din sida, aktsam om din själ.

Finns saker som gör mig påmind om den än idag, nya anledningar…

stanna upp ett par sekunder, se dig om…

 Töm hjärnan på alla tankat och kännsler som du nyss hade. Stanna upp och se dig omkring, se allt det fina allt det positiva som finns där. Det positiva finns alltid där. Stanna upp och se det, tag det till dig. Få in det positiva i ditt huvud.

Vänta lite.

Känn det positiva som flödar, se det!

För när du kommit så långt, när du känner de, då kan du gå tillbaka till det du höll på med. Jag lovar dig, du kommer dessutom göra det med ett leende på läpparna.

”Vi kanske inte känner varandra till det vardagliga men spelar det någon roll när man känner varandra mer på djupet? Den delen jag annars aldrig vill dela med mej av. Den delen som gör att man lär känna personen på riktigt, men samtidigt är det den delen som gör att man blir så oerhört sårbar.

Det blir en bakvänd vänskap på något sätt, vi börjar med det som de flesta aldrig kommer till eller klarar av, det svåra, det ibland jobbiga, det ibland bortglömda men det är även det fantastiska, det viktiga. Det som gör att man inte känner sej ensam, det som ger den där känslan, den som man inte kan ta på men som man känner långt, långt där inne. En blandning av trygghet, glädje, gemenskap och en tokig underbar lycka. Den lycka som ligger till grund för att när man tänker på personen så ler man, ofta ett omedvetet och hemligt leende. Men det är såna leenden som man lever på.

Det är de man kan få fram mitt i natten när allt känns meningslöst och fel. Då tankarna far iväg och man inte har kontroll längre. Men så plötsligt mitt uppe i den häftiga strömmen av tankar så kommer personen upp i hjärnan och man börjar le. Detta leende som lugnar ner farten på tankarna. Detta leende som gör att man känner lycka i allt det tomma och förvirrande. Det räddande leendet.”

minns du?

Magkänslan, rätt som vanligt. Blev lika besviken som vanligt. Allting är som vanligt. Vet inte hur många gånger det har hänt, men man vill bara inte tro det. Man vill inte att ens misstankar ska vara sanna, man vill ha fel.

Anledningarna är alltid olika men resultatet det samma, jag såg tidigt mönstret den här gången, jag tänkte de rätta tankarna, men jag vågade inte tro på det. Just av den anledningen att jag inte ville tro på det. Jag hoppades in i det sista att jag hade fel, men nä… Inte den här gången heller.

Jag gillar inte verkligheten, jag blir bara så besviken på den. Jag vill bygga upp min egna lilla fantasivärld där jag kan leva själv och ha det bra, där jag kan vandra runt bland mina rosa moln men guldglitterskanter. Men verkligen kommer alltid ikapp, den envisas med att alltid komma ikapp mig.

En sak som är viktig att komma ihåg är att sanningen aldrig är den samma för två personer, alla uppfattar saker olika och då kan det inte bara finnas en sanning. Sanning och lögn är därför väldigt farliga ord att använda eftersom man inte kan sätta en bestämd markering för vart gränsen går. Lögner kommer lätt fram om man blir pressad, inte för att man vill ljuga utan för att man inte hinner tänka igenom svaret, för att det ibland kommer som en reflex att försvara sig. Är detta då en lögn? Det är inget medvetet man gör, men det är inte heller sanningen.

Var noga med vad ni säger, hur ni handlar och vad ni kräver så kanske vi kan undvika fler missförstånd.

Min blogg håller på att flippa ur, men det höll ju nästan en vecka iallafall…

”Jag orkar inte längre” Vad innebär det egentligen? Det går ju inte bara at lägga sig i ett hörn och dö, hur gärna man vill. Någonstans finns viljan att ändå fortsätta, att kämpa på. Undra vart ifrån den viljan kommer…

 Vet att det finns personer som inte orkat längre där energin har tagit helt slut, men det är inte riktigt det som det här handlar om. Det här är om hur långt ifrån man är gränsen till att inte orka.

Tror alla i perioder känner att de inte orkar längre, att de inte vill, att de är redo att ge upp. Jag känner iallafall det, ofta.

Men samtidigt har jag aldrig gett upp helt, hur dåligt det än har känts så har jag alltid på ngt sätt orkat. Så vad handlar det om då? Varför får man känslan? Hur kommer det sig att man gör en sak så ofta, upptäcker att det är fel varje gång men ändå kommer man dit igen, till det läget då man tänker ”Jag orkar inte längre”.

Är det ett försvarsläge för att inte pressa sig självförlångt, ett läge som ligger så långt ifrån verkligheten bara för att man ska ha marginaler? Eller är det av ren lathet som man säger det?

Jag vet inte om jag vill längre, om jag orkar med det. Plötsligt känns allt så himla meningslöst.

Är det som jag tror som jag får känslan av? Det får bara inte vara så.

FAN!!!

Men kan inte fråga kan inte ta reda på det, kan inte visa att jag har de misstankarna. Nej för då visar jag att jag inte tror på en som betyder mycket för mig.

Ett sånt svek.

Det är redan det eftersom jag får känslan eftersom jag misstänker saker, men nu är det ingen som vet vem jag misstänker vad om. Det är ingen som kan säga att jag svikit den.

Jag tar på mig detta, kommer aldrig att förlåta mig för att jag har fått den här känslan, men du behöver inte få reda på vad jag känner, du behöver inte få veta vilket svek det är. Nej, jag tar detta själv, det är jobbigt nog.

Fan att jag bra kan med egentligen…

Men oavsett hur besviken jag blir på mig själv om att tanken har dykt upp, att jag fått känslan, så hoppas jag att jag har fel och att det är ett svek. Skulle aldrig klara om det var sant, det får bara inte vara så…!

Fan vad jag hatar det. Att få för sig saker, att känna en känsla av hur något är. Det västa är att jag brukar ha rätt, det brukar vara som magkänslan säger.

NEJ det får inte vara så!

Jag vill inte tro det, jag vill verkligen inte göra det, men jag tror att någon ljuger.  Jag tror att någon ljuger så oerhört, ett dubbelspel bakom ryggen på folk. På personer jag tycker om och bryr mig om. Jag vill inte tro det, men min magkänsla säger att det är så och den brukar dessvärre stämma. Men jag vill inte tro det, det får bara inte vara så. 

Om det iallafall varit personer som inte betydde något. Men nejdå, så lätt ska vi inte ha det. Det är personer som är så viktiga för mig. Personen som jag är rädd för att ljuger och kör med dubbelspelet är också en sån person. 

Snälla säg att jag har fel, jag vill inte att det ska vara så!

Idag skullen ännu en av mina kusiners barn döpas. Vet inte hur många dop jag varit på de senaste åren. Ska tala om för mina kusiner hur man knullar utan att få massa ungar. 

Man känner sig rätt borta på såna här tillställningar, man är inte en bebis, inte i 7års åldern, inte gravid, inte nybliven mamma, inte förälder och har inga barnbarn… vart ska man ta vägen? Allt snack går ju bara om massa ungar och vems unge som har gjort vad och hur olika de växer osv osv…  

Jag gillar inte barn, de bara spyr å luktar sur yoghurt, ehu…

…och just det har en gravid kusin, igen… 

SUCK! 

Gårdagen vara en riktigt trevlig kväll tillsammans med en vän och lite vin. Fan att man glömmer bort sina vänner så ofta, måste bli skärpning med det! Man upptäcker hur längesen det var som man träffades när man väl börjar prata, och efter 2 flaskor vin så pratar även jag, mycket och gärna.

Hm, vin ja… jag tycker ju inte om det egentligen men…  Börjar vänja mig, har ju blivit en del den sista tiden, frågan är väl egentligen om det äe en så bra sak att vänja sig vid men… 

Men en känsla av att något inte var rätt på annat håll låg och störde i bakgrunden, mitt i all lycka började en obehaglig känsla växa sig starkere… Hoppas jag har fel, riktigt fel… 

Men gårdagen var kanon i alla fall, riktigt skönt!