Om någon timme ska jag till en som fyller år idag. Hon som en gång var min bästa vän, hon som gjorde så sjukt mycket för mig när vi var små. Hon förstod nog aldrig vad hon gjorde eller hur det blev så men hon märkte min uppskattning. Det var bra fram tills den dagen hon började kräva mer av mig, saker som jag inte kunde göra. Hon styrde mitt liv totalt. Och hon hade ju gjort så mycket för mig så nu var det ju faktiskt min tur att ge lite tillbaka.
Men det var inte lätt, viste inte hur jag skulle göra, det var aldrig tillräckligt. Hon flyttade en kort tid därefter och vi höll kontakten. På något sätt så kom hennes flytt så perfekt, vi hade inte gått över gränsen för vad vår vänskap klarade av, men vi hade varit så nära.
Under tiden som hon flyttade runt så förändrades jag, mycket hände, nya vanor, nya känslor, nytt liv. Men hon såg aldrig det, för de gånger som vi pratade med varandra så handlade det bara om henne. Hennes problem, hur idiotisk hennes mamma var, hur dumma soc var, hur dåligt utredningshemmet var, hur dåligt det var att hon inte fick flytta tillbaka till fosterhemmet som hon rymt från osv osv osv…
Hon brydde sig inte om mig längre.
Nu efter ett antal år så har hon flyttat tillbaka, inte till samma ställe men hon bor relativt nära, vi går dessutom på samma skola. Man inser hur mycket man växt i sär under de här åren och hur lite vi, eller kanske snarare jag, får ut av vår vänskap. Men samtidigt kan jag inte släppa taget, för någonstans långt där inne vill jag att allt blev som det var när vi var små. Men jag vet att det aldrig kommer bli så. För hon och jag har blivit så enormt olika, men det verkar bara vara jag som ser det.
Aja till bringa några timmar ihop med henne och hennes gamla familjehem skadar väl inte, men tvivlar på att det ger mig något heller.
Ska sluta vara egoist för ett par timmar, för jag vet ändå hur mycket jag betyder för henne…
