Att det fins många brister inom sjukvården är inget man kan säga någonting annat än. Men en del saker är värre än andra. Minm pappa skulle opererats förra måndagen men det blev inte så eftersom läkaren ”kört av vägen” på väg till jobbet på morgonen. Men sanningen finns att läsa här

Jag är glad över att enda problemet som jag har haft de tre gånger jag opererat mig bara har varit att uttala läkarnas namn och förstå vad de säge. Men det kan ju kännas som ett gansk milt problem om man tänker på hur det kunde gått för min pappa om han hade opererats som det var planerat.

Hela hösten har jag varit halvsjuk, det är så himmla jobbigt. Ständigt känt mej lite nere å hängig, men har aldrig blivit sjuk. Balanserar precis på gränsen. Känner hur lite det är kvar för att jag ska bli riktigt sjuk.

Det var bättre nån vecka men nu är jag istället jätte förkyld. Inte så att jag har feber, inte så att näsan bara rinner. Men så att man fryser lite konstant, man är halv täppt i näsan, lite tjockare i halsen och tröttare. Men inte tillräckligt mycket för att man ska kunna säga att man är sjuk.

Önskar nästan at jag blev riktigt sjuk så att det kunde bli bra sen, men det verkar inte som att det kommer ske.

Vi patetiska svenskar, ibland kan man ju undra hur vi tänker. Om en person satt sig på en bänk, en stol eller något annat så kan ingen, normal svensk sätta sig bredvid. Nej då, man sätter sig ett, eller helst två stolar bort.

Varför? Hur farligt tror de att det är? Som protest mot dessa normer så bruka jag gå och sätta mig bredvid någon, enbart för att jävlas. Tycker faktist det är lite kul att se hur personer reageran när någon främmande människa kommer och säter sig bredvid henne/honom.

Svenskar är så patetiska ibland. Man står heldre ute i spöregn än att går och sätter sig i busskuren. Varför?