”Vi kanske inte känner varandra till det vardagliga men spelar det någon roll när man känner varandra mer på djupet? Den delen jag annars aldrig vill dela med mej av. Den delen som gör att man lär känna personen på riktigt, men samtidigt är det den delen som gör att man blir så oerhört sårbar.
Det blir en bakvänd vänskap på något sätt, vi börjar med det som de flesta aldrig kommer till eller klarar av, det svåra, det ibland jobbiga, det ibland bortglömda men det är även det fantastiska, det viktiga. Det som gör att man inte känner sej ensam, det som ger den där känslan, den som man inte kan ta på men som man känner långt, långt där inne. En blandning av trygghet, glädje, gemenskap och en tokig underbar lycka. Den lycka som ligger till grund för att när man tänker på personen så ler man, ofta ett omedvetet och hemligt leende. Men det är såna leenden som man lever på.
Det är de man kan få fram mitt i natten när allt känns meningslöst och fel. Då tankarna far iväg och man inte har kontroll längre. Men så plötsligt mitt uppe i den häftiga strömmen av tankar så kommer personen upp i hjärnan och man börjar le. Detta leende som lugnar ner farten på tankarna. Detta leende som gör att man känner lycka i allt det tomma och förvirrande. Det räddande leendet.”
minns du?
Just nu ler jag