Jag vet inte om jag vill längre, om jag orkar med det. Plötsligt känns allt så himla meningslöst.

Är det som jag tror som jag får känslan av? Det får bara inte vara så.

FAN!!!

Men kan inte fråga kan inte ta reda på det, kan inte visa att jag har de misstankarna. Nej för då visar jag att jag inte tror på en som betyder mycket för mig.

Ett sånt svek.

Det är redan det eftersom jag får känslan eftersom jag misstänker saker, men nu är det ingen som vet vem jag misstänker vad om. Det är ingen som kan säga att jag svikit den.

Jag tar på mig detta, kommer aldrig att förlåta mig för att jag har fått den här känslan, men du behöver inte få reda på vad jag känner, du behöver inte få veta vilket svek det är. Nej, jag tar detta själv, det är jobbigt nog.

Fan att jag bra kan med egentligen…

Men oavsett hur besviken jag blir på mig själv om att tanken har dykt upp, att jag fått känslan, så hoppas jag att jag har fel och att det är ett svek. Skulle aldrig klara om det var sant, det får bara inte vara så…!

Fan vad jag hatar det. Att få för sig saker, att känna en känsla av hur något är. Det västa är att jag brukar ha rätt, det brukar vara som magkänslan säger.

NEJ det får inte vara så!

This entry was posted on söndag, november 23rd, 2008 at 18:15 and is filed under 1. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.