Det jag uppskattar mest av personer är ärlighet, struntar egentligen i vad de säger bara det är sant och de kan stå för det. Det är en så viktig grej. Jag har svårt för att lita på personer, det finns ett fåtal som fått min tillit fullt ut, men de flesta får aldrig ngn.

Att vara skeptisk till folk och ifrågasätta allt de säger är ett sätt att skydda sig själv på. Då släpper man ingen för nära inpå som inte förtjänar det.

Men jag själv då?

Jag anser mig vara ärlig och uppriktig mot de jag tycker är det mot mig. Men de personer som inte är det är jag ofta falsk mot.

Jag bryter ju mot mina egna regler.

Men även om jag inte är helt ärlig mot personer som inte är det mot mig så är den person som jag ljuger mest för mig själv. Ljuger och inbillar mig saker tills jag tror att de är sanna. Men varför? Vad vinner jag på det?

Åh, åter igen, skärpning flicka lilla!

Varför måste jag jämt fastna i allt negativt, varför kan jag inte se bort från allt det och se det positiva i saker och ting? Visst är det lättare att se det negativa, att se tillbaka. Men inte fan leder det till ngt positivt, se framåt, påverka framtiden ist!

Det är trots allt bara framtiden som du har en chans att påverka. Allt annat är redan gjort! 

Usch, verkligen på tiden att jag går igenom mig själv, tar reda på vad jag vill, varför, hitta nya mål och nå dem, eller iaf jobba för att hela tiden komma närmare dem.

Måste göra ngt för att hitta motivationen, det positiva tänkandet och glädjen igen. Det är hög tid att återvända till verkligheten och ta tag i mitt liv igen. Måste sluta tycka så jävla synd om mig själv. SKÄRPNING!

Tydligen är min blogg svår att förstå för vissa…

Men det är ju inte så konstigt egentligen, bloggen handlar ju om mina tankar. Har ju själv svårt att förstå dem, ännu svårare att skriva ner dem, så det är klart att det inte är så lätt för andra att läsa och förstå…

Men bloggen är inte heller egentligen till för att andra ska försöka förstå. Det är ett försök för mig att på ett nytt sätt försöka rensa mitt huvud från alla tankar som hela tiden snurrar runt, alla känslor som jag vill kunna få ur mig, men som jag inte kan säga till ngn för att de då missuppfattas. Jag kan inte prata, har aldrig kunnat och kommer nog aldrig lära mig. Men mina tankar har jag ändå och de blir bara fler och fler hela tiden, jag måste hitta ett sätt som fungerar för mig att få det ur mig på ngt sätt… Vet inte om detta verkligen är rätt, men det är värt att prova ett par dagar till.

Så antingen förstår du vad jag menar eller annars gör du det inte. Men det är inte så mycket jag kan göra åt det, eller snarare, det är inget som jag tänker göra ngt åt.