Känner mig verkligen som en the Sims gubbe!
Äta, sova ,jobba.
Duscha, toa, och umgänge när/om tid finns.

Borde inte klaga och gör det inte heller egentligen,
men fattar inte hur man kan bli så trött av att jobba.
Det är ju inte ens så många timmar åt gången ju.

Hör orden om och om igen,
orden som vägrar lämna mig.

Förstår dess inebörd, men ändå inte.
Vill kanske inte förstå,
letar efter andra fel istället.

Orkar inte tro att de skulle vara sanna,
det skulle göra för ont.

Du vet ju så väl, men ändå så gjorde du det. Förstår faktiskt inte varför. Alla visste, det är ju så uppenbart. Var det inte då lite onödigt?

Jag trodde att när ord slutade upprepas,
att det var för att de blivit en självklarhet och inte behövdes sägas längre.

Men ord ar bara en viss giltighetsperiod,
när de slutas att upprepas sä gäller de bara en kort stund till,
sedan så är de förbrukade.

Jag trodde att ord betyde det som de står för,
det man får som svar om man slår upp det i en ordbok.

Jag förstod inte att ord kan betyda något helt annat,
att till varje ord som sägs följer det med en finstilt undertext.

Jag trodde att allt var enkelt och att jag förstod,
jag förstod inte vad jag misstog mig.

Det har nog blivit ett ja för mycket nu. Det skulle kanske ha fungerat om allt fram skridit utan några problem, eller att de i alla fall kommit fram tidigare. Men nu när det inte är så långt kvar och det bara ska vara detaljerna som ska ordnas, det är nu som problemen kommer. De drar tillbaka allt till början igen.

Fan, jag vill inte. Jag vill inte ansvara för något som jag känner att jag inte behärskar. Jag vill inte vara den som lovar saker och inte håller det. Visst det är inte mitt fel i detta läget, jag blev lovad detta och använde den chansen jag fick. Men nu hålls inte löftet och det är jag som blir lidande av detta.

Skulle jag bara sagt nej till hela grejen från början så skulle jag aldrig ha behövt hamna här. Men jag försöker att ta mig an utmaningar, och detta skulle ju kunnat fungerat om inte problemen blivit och jag inte hamnat i mellan.

trassel?

Tankarna snurrar runt och jag vet att jag handlar fel, men det är det som just nu känns bäst. Att göra något fel kan ibland var det skönaste efter som man vet om att det är fel. Man slipper tänka på om det är rätt eller fel, det är så självklart.

Kanske borde jag ta tag i vissa saker, men jag vet inte hur. Jag vet inte om alla vill eller om det bara skulle göra att saker blev ännu värre. Jag vill vara redo när jag gör saker. Kanske hindrar det mig för mycket, men det skonar mig även för en del.

Har sett på the 90′s- ettförsvarstal med Henrik Schyffert. Vet att det finns hur många olika åsikter som hellst om denna man men här har han fan lyckats! Var länge sedan dag såg något i klass med detta över huvudtaget. Hela upplägget är så bra, sanning, lite skämt myckat allvar. Mer allvar än vad man vill låtsas om. Man blir så äckligt väl påmind om ur man reagerar. Att man vill göra på ett sätt  man att det slutar precis så som man sa att man absolut inte skulle göra.

Hans berättelse om sina föräldrar hans reaktion över hur de hanterade saker felaktigt och sedan, att inse att man blivit lika dan.
Hans erkännande om hur enkelt det är att flumma bort allting.
Hans ärlighet i att man måste välja den allvarliga vägen ibland.

Kan inte säga mer än att jag gillade det, riktigt mycket till och med.

”Att medvetet göra ett val och att sen att helt enkelt ta konsekvenserna, när man gör det då, då är man vuxen”
-Henrik Schyffert-

Har i princip sovit hela dagen. Känne rmig faktiskt inte helt bra, på något plan.

Sommarlovets första dag är snart avverkad, en soffliggardag med regn utanför fönstret.

Känns konstigt att det är sommarlov nu. Det var ingen riktig skolavslutning och vädret var väl inte heller på topp.

Börjar få en lätt ångest över att nästa år är det jag som faktiskt tar studenten. Då är det jag som är klar med skolan. Det är då som jag måste börja ta ansvar på riktigt.

Det är inget som känns direkt lockande.

Hur mycket jag än klaga över skolan så är det ju ändå rätt bekvämt. Man går dit, spenderar lite tid som man faktiskt inte behöver göra något på och sen åker man hem igen. Klart, enkelt och bra.

Sen måste man ju börja jobba, tjäna pengar, flytta, göra något med sitt liv. Visst jag  jobbar lite nu med, men det är ju faktiskt frivilligt, jag behöver inte göra det för att överleva. Visst vill jag flytta hemmifrån nu med, men hur finnansierar man det? Råna en bank? Nja ja har försökt lura med folk på det förut men de har alltid dragit sig ur.
Det jobbigaste med att sluta skolan sen tror jag faktiskt kommer vara pressen jag sätter på mig själv, pressen om att ta tag i allt, pessen i att alltid vara bäst. För skillnaden mellan skola och jobb/vuxenliv är att man inte får det man gör i betyg på ett papper två gånger per år, nä det är något man faktiskt behöver vara seriös med varje dag.

Jag är seriöst rädd för att sluta skolan, trotts allt så har jag tillbringat större delen av mitt medvetna liv där. Det är en självklar sak i vardagen som bara kommer ryckas ur mina händer.

”Försök att tona ner dig lite”

.

Om du bara visste.
Allt som jag inte säger,
Allt som jag inte gör.

.

Om du bara visste.
Undra om du skulle säga det samma då?

.

En fråga som för alltid kommer förbli obesvarad.
För ingen kommer få veta.
Ingen ska få se.