Vem förstår och vem går att lita på?
 
Vem vet hur det är, men ändå vill lyssna?
 
Vem kan kommentera, men inte säga fel?
 
Vem är det jag söker?
 
Blir tydligare dag för dag, timme för timme. Ju mer erat liv får upplevas som mitt, desto längre ifrån varandra kommer vi. Då försvinner viljan att veta, för ni vet. 
 
Kanske borde jag bara tacka för det jag fått tidigare och vara nöjd.

Det är inte livet som leker, det är döden.

Har börjat drömma så konstigt igen, trodde det var över. Ser, hör eller känner inget. Minns inte vad det handlade om. Men känslan när jag vaknar känner jag, jag hör mig själv skrika och jag känner smaken av blod. Något har varit i min hjärna och skrämt mig, men jag vet inte vad. Känner paniken komma varje gång jag ska gå och lägga mig. Jag är rädd för att vakna, rädd för att väckas av mitt skrik, mina tårar, min panik…

Förlåt om jag inte orkar le, har något tålamod eller är speciellt trevlig, men jag orkar inte.

Så sitter man här ännu en gång, med ångesten som fyller kroppen och letar efter anledningen. Som vanlig så är det inte bara en anledning, det är massor tiotals, hundratals eller kanske rent av tusentals? Analyserar och funderar över mina beslut, fastnar i cirkeln. En cirkel som fort förvandlas till en spiral, den som suger mig neråt.
 
Det är helt enkelt för mycket av allt. Min vilja att prestera och verkligheten går inte hand i hand, händerna fumlar som i mörker. Allt blir tafatt och målet uppnås aldrig.

Har ingen motivation till skolan, samtidigt som jag vill ta den högst seriöst. Blir passiv på lektionerna och störs av den minsta lilla grejen, allt måste anpassas efter mig för att jag inte ska tappa fokus.
Projektarbetet går jättebra så länge jag vill, men även detta ska vara på mina villkor för att det ska fungera. Jag vill kunna pausa allt och fortsätta igen nät jag känner för det.

Arbetsuppgifterna som inte blir gjorda i skolan ska göras hemma, och det brukar ju gå så lätt. Nu tar det bara stopp. Böckerna ligget uppslagna på skrivbordet och dokumenten är ständigt öppna på datorn, men jag kan inte förmå mig själv till att avsluta dem.

Allas jävla förhållanden!
Tänker inte skriva vad jag anser om vissas förhållanden med respekt mot dem, men för tillfället så finns de minst 4st förhållanden som jag ifrågasätter starkt. Men ibland kan man undra hur folk tänker. Deras handlande får mig dessutom att ännu mindre vilja ha ett seriöst förhållande. Det funkar inte för mig, och tyvärr inte heller för er.

Ibland blir det bara för mycket av allt, som nu. Visst gillar jag det, men inte när det blir FÖR mycket, mycket är perfekt. Gränsen är dock hårfin mellan lagom och för mycket. Kanske lyckas jag hitta den perfekta balansen någon gång i mitt liv, men helt ärligt så tror jag inte det. Förhoppningsvis så kommer jag att lära mig hantera det bättre, men att klara av att ligga kvar i det perfekta, nej skulle inte tro det.

Kanske händer det för lite här, kanske är det därför jag inte trivs. Kanske har vi inget mer kvar att ge varandra. Eller så är det bara ett naturligt steg i utvecklingen.
 
Men varför kan jag aldrig trivas med att vara hemma? Varför ska det sätndigt bli bråk och tjafs.

Varför blir jag så här när jag är här`?

Kanske är det bra att få sina motgångar så att man inser vas om betyder något. Men när det inte gäller mig så tycker jag inte att det är lika bra med motgångar. Jag vill inte ha det så här, jag vill veta. Gillar inte att känslan av oron. Fantasin flödar om att som kan vara fel, de värsta senatierna målas upp. Magkönslan säger att de är rätt, men den kan vaäl ha fel? Inte för att det brukar vara så men man kan ju alltid hoppas!

Förstår inte riktigt hur det har blivit som det har. Kan ingen bara tala om för mig ur det ligger till? Jag vill verkligen veta det, sen nöjer jag mig med det. Det är  inte min sak att avgör om jag ska vara inblandad. Men jag tycker att jag borde få någon info om vad det är.

Du vet hur jag tycker om det här. Du vet hur jag tar det. Just därför så tror jag att något är så fel.

Kanske borde jag lära av just detta, se det som en lära i livets hårda skola. Men inte just detta inte med just dig. Inte nu

Snälla du…

Så mötte jag min fd vän idag, känns lika konstigt varje gång. Man vet aldrig på vilket humör hon är på eller vad som är hennes största problem just för tillfället. Men det är rätt intressant ändå, om man inte ser det så seriöst. Om man bortser från att det är en person som en gång bettyde mycket från mig, och som nu har gett upp hoppet om att få ett ordentligt liv, eller som jag skulle vilja påstå, som är för bortskämd med att alltid bli räddad ur de situationer hon gång på gång sätter sig i och därför inte alls bryr sig om vad hon gör.

Hur som hells så berättade hon nu stålt att hon röker brajj var och varannan dag. Vet inte om jag skulle låtsas att jag var förvånad? Jag har sen vi började umgås i 10-års åldern varit säker på att hon skulle börja missbruka. Men det har inte inträffat förrän nu. Men i alla fall, hon sitter där och pratar på om hur underbart det är att vara hög, att hon röker på tillsammans med sina fd ovänner och att de helt plötsligt är så trevliga. Hon har en kille på g, men han är lite konstig kan bero på att han ständigt är hög men han är kul i alla fall.

Helt ärligt så lyssnade inte jag så mycket på vad hon sa satt mest och tänkte på skillnaden mellan henne och mig. Det ar kanske alltid varit rätt så uppenbart att inte vi är så lika men det är inte förrän nu som jag insett det på riktigt. Hon försvann från mig när mitt liv flippade ur, eller jag såg till att det flippade ur, en liten tolknings fråga. Det som hon går igenom nu gjorde jag för flera årsen. Jag har körkort, köper bil i helgen och åker till Tallin nästa vecka, tjänat ihop pengar i sommar, har ett extra jobb, går sista året på gymnasiet och har, blygsamma men ändå, tankar om framtiden.
 
Vilken kännsla det var att få känna, jag som tycker att mitt liv är helt meningslöst och misslyckat… Jämfört med henne så är mitt liv näst intill perfekt. Jag har kommit så mycket längre i mitt liv än vad hon har, och ska ärligheten fram så vet jag inte om hon någonsin kommer komma hit, där jag står nu.
 
Tror att en av de största skillnaderna mellan henna och mig är att hon alltid haft någon som sett till henne, som stått bakom och hjälpt till. Även om hon inte insett och uppskattat det så har alltid någon haft ett öga på henne ovh vad hon gör, kanske inte alla detaljer, men på ett ungefär så har de vetat ovh brytt sig. Hon har kunnat ringa ett samtal och någon löser hennes problem och hon behöver inte bry sig mer om det. Hon har aldrig behövt ta konsekvenserna av sitt handlande.
 
Kanske har jag haft personer bakom mig också som jag inte vetat om. Men jag har alltid försökt lösa mina problem själv, och så långt det gått försökt att inte blanda in någon annan. På gott och ont givetvis, men det gör inte att jag idag är kvar i samma läge som jag var när jag var 10. Jag tar ansvar och visar respekt, inte fullt ut som jag borde, men det är jag medveten om.
 
Just den här medvetenheten är det som skilljer oss åt. Att kanske inte alltid göra rätt, men att i alla fall veta vad som är rätt. Det gör mig stärkt att se det. Kanske borde jag vara orolig för min vän som är på väg åt fel håll, men tro mig det skulle inte hjälpa, och hon kommer bli uppfångad av personelen eller av soc även denna gång, och hom kommer inte ha lärt sig något av det, inte den här gången heller.

Vill kunna skicka iväg ett sms och skriva något meningslös och den andra ska förstå hur jag känner. Men det fungerar inte så längre, saker har förändrats. Försöker hitta den känslan igen men lyckas inte. Letar efter någon som kan ta tag i mitt liv så jag själv slipper. Kanske dags att inse att man borde göra det själv? 
 
Men det är inte riktigt min stil, gömmer mig hellre under täcket eller flyr från tillvaron. Orkar inte ta tag i det, har inget val men gör det i alla fall inte. Hur kan man missköta sitt eget liv så? Hur kan man vara så omitiverad till att vilja må bra?
 
För jag vill inte må bra, jag vill må dåligt och ha personer runt om mig som jag känner att de finns för mig. Vill känna det. Vill ha någon att falla på. Men vem orkar med en sån person som jag? En sån som bara ser det negativa och inte har viljan till att se det positiva. Tänk om jag någon gång kunde förmå mig till att göra det rätta. Rätta till alla fel som jag gjort och få tillbaka de vänner som jag förlorat på mitt sätt. 
 
Tårar slutar rinna men kännslan är kvar, vill inte men samtidigt är det min högsta dröm. Så mycket det skulle lösa egentligen. Men nej då, jag ska inte göra något åt situationen som jag satt mig i. Mycket bättre att stanna kvar och tycka synd om sig själv. Mycket, mycket bättre, tycks jag tro… 
 
Men jag vet ju att det inte är så.. .Jag kan inte fortsätta att lura mig själv. Inte ens jag går på mina dåliga lögner längre!

Jag har tänkt blogga, länge. Men det har inte kännts rätt, kanske närheten, kanske för att inte orden funnits. Men idag hade jag bestämt mig, i dag skulle jag blogga. MEN inte blev det som det skulle med något nu, fan!
 

 
”Livet i en husvagn” 
Då har halva tiden gått i vår lilla husvagn och det går rätt bra faktiskt. Mycket bättre än förväntat. Vill dock inte skriva om det ändå. Det är trots allt 2,5 veckor kvar och  mycket kan hända. Resan till Tallin blev bokad idag iallafall, delad kännsla om det men hoppas det blir bra med allt tillslut.

 
”Framtidsplaner?”
Hästen är halt. Inte bara halt, förmodligen är tävlingskariärren över. Den som precis börjat ta fart. Årets tävlingar har kännts så bra. Utvecklingen har synts och tankar om SM har börjat ta form. Tränare har äntligen hittats, och mitt ekipage har varit så duktiga och utvecklats nåt enormt på bara ett par veckor. Det var så kul att se i helgen! Kändes som att allt höll på att falla på plats och nu detta… Vad gör man? Fick ett skamligt förslag om att ”det är väl bara att hitta ett nytt ekipage, då kanske du hittar någon bättre med”. Skulle inte tro det! Mitt ”F dream team” är MITT dream team, vem skulle kunna ta den platsen? Kanske just därför jag inte vill tävla själv, får ju ut så mycket mer än bara självaste tävlingsresultatet med mitt dream team. Så vad gör vi nu? Tävlingen i helgen är väl inte hela världen, men träningen om ett par veckor… Det skulle varit så kul att se. Men nejdå.
Kanske inte borde ta allt så negativt förrän vi hört ordentligt med vetrinären imorgon, men just nu känns det inte bra alls. Känns som om någon tagit en viktig del av mitt liv, något som jag aldrig förr insett hur mycket det betytt.

 
”Preastations ångest och slöhet”
Skulle skrivit om praktiken men vet inte om jag orkar, eller vad jag ska skriva. Det går, men det är inte kul och det är inte lärorikt. Känns bara som att jag borde gå in för det mer, men är för trött och saknar motivationen till det. Men som sagt, idag har halva tiden gått. Bara att stå ut, och just nu finns det större probelm.

 
”Ovishet” 
Hm, det ständiga ämnet. Hur vet man vart man har andra? Finns inget väre för mig än osäkerheten över vart personer står, vad de vill och vad de döljer. För det är så, alla vill något och alla döljer något.
Hatar att inte få svar på en rak fråga, att hela tiden behöva formulera massa onödiga saker om annar för att komma till det som jag egentligen från första början velat.
Vet att jag inte har någon rätt att kräva att få veta allt. Men orkar inte att få en nys om något,  och sedan inte ens kunna få mina misstankar stärkta eller rivna. Bara en stor ovishet som jag flummar runt i och ska hålla skent uppe när jag faller neråt. 
”Den som en gång blivit invald, blir aldrig utslängd.”  Jo men visst lilla du, kanske stämde så länge det ine handlade om något som berörde dig

 
”Jag?”
Vem är jag? Inte personen som jag ser i spegeln iallafall, inte den personen som står och tittar på mig. Kanske är det därför som jag förtillfället ändrar mitt utseende på ett sätt jag aldrig gjort förut. För att jag gett upp hoppet om att se mig själv, och istället försöker varen en av de andra. Eller så kanske det är för att jag ska till Tallin? Skulle vilja kunna hoppas på det men tror inte på det tillsäckligt själv ens.
Tror snarare att jag gör mitt bästa för att dölja mig för mig själv. Ger jag upp jakten efter att hitta den personen som jag egentligen är?
Det var längesen jag kände henne, så längesen så att hon måste förrändrats något enormt. Hur ska jag så kunna hitta tillbaka?

 
Många ”rubriker” och ord, men de är lika tomma som mig, vist syns det?

Sån märklig kännsla.
nöjd med tillvaron, men kräver ändå ständig bekräftelse.
Bekräftelse på att jag finns, och att andra vill hålla kontakten med mig.
Men när svaren uteblir så känner jag mig sviken,
inte för att det finns en anldning till at ge mig några svar…
Bara för att jag vill känna att någon tänker på mig.
 
Vill inte glömas bort,
 men metoderna jag har gör att man inte vill vara kvar.
 
Bekräftelse, bekräftelse och åter igen bekräftelse.
Den lilla flickan är osäker.
VIll känna sig trygg men vågar ändå inte.