Prestationsångest, sån jävla ångest! Över skolan, praktiken, livet. Allt! Finns inga ord som kan beskrvia det, bara ren och skär ångest i sen aldra renaste form. Känslan av att misslyckas, rädslan för att misslyckas. Insikten i att man misslyckas. Jävla helvetes skit! Bakfylleångest, när man återkommer till den nyktra formen och inser hur dåligt man tar vara på sitt liv. Vill supa mig redlös, skära sönder armarna, ta alla pengar jag har och fly, för här kommer alla kännslorna på en och samma gång. Skulle så gärna göra det, hade gjort det, om inte livet lärt mig att det inte hjälper. Nä stå ut, bryt ihop och klättra upp igen det är det livet går ut på. 
 
Sitter ensam kvar och hör varje tåg vissla hallå från ett evighetsspår. Men så ensam är jag inte, om jag bara vill. Men viljan försvinner i allt. Viljan att se vägen ut.
 
Varför var detta tvunget att komma just nu! Har verkligen inte tid med det, men det var väl det den kände på sig, den där jävla ångesten! För här kommer alla känslorna på en och samma gång, ja här kommer alla känslorna på en och samma gång..!

Ibland är jag en perfektionist ut i det yttersta, men det är ändå ganska sällan det händer, kanske just så jag försöker skapa det perfekta.

Men jag förstår verkligen inte de perfektionister som säger att de är det, men ändå är så oseriösa. Varför tar man inte tillfället som är till för en viss sak och gör det då, istället för att göra massor med andra saker och få göra det andra senare? 

 
Kanske är det så att perfektion för en person inte är den samma för någon annan? Men man kan väl ändå visa respekt för andra, även om man ska vara perfekt själv? 
 
Tar så mycket energi att hela tiden försöka försvara sin plats, en plats som jag inte ens vet om jag har eller hur den ser ut. Energin till att vilja göra saker tillsammans försvinner, för det är min glödje som får prioriteras bort.

“Att leva är att simma från stranden jag till stranden du i havet vi /Björn Ranelid“.

Men nu saknas havet, inte ens en lite ynka vattenpöl täcker upp havets plats. Vi är du, eller jag, det beror på, vad man kan tjäna mest på att vi är. Ett singular vi. Enkelt, smidigt och totalt utmattande. Det tar udden på allt, det roliga försvinner och kvar blir bara vi, i singular naturligtvis. Inte skulle vi väl kunna vara två om det. 
 
Nä, det handlar om att finna glädjen, men bara för sig själv. Ingen annan ska få dela den. Men så säger man ju inte, det låter ju finare med att vi hittar lyckan, ett singular vi, som omvärlden uppfattar som ett plural vi. Men vi, plural, vet att det är singular.

Vissa personer ska bara finnas, man ska kunna ge dem all skit i världen och de ska alltid finnas kvar och stötta, det är föräldrars roll här i livet. Tänker inte klandra mina föräldrar i detta, det har jag gjort nog och det är inget som ska stå tydligt här. Men vad gör man när de rasar, när problemen blir för många? När man ser när det börjar gå utför men man blundar, och nu är det närmare botten än någonsin.
 
Hur mycket energi jag än lagt ner på att försöka hata de där två personerna i mitt liv så har jag inte lyckats, det finns ett band som är starkare än hatet. 
   
Inte hjälper det heller när man gillar att vara ett offer, att se sej som ett offer, att tycka synd om sig själv och att meddela alla i ens omgivning hur synd det är om en. Men jag orkar inte höra detta, jagg vill inte. Vill kunna blunda för det och fortsätta som om ingenting hade hänt. Som om det skulle gå och göra så…

Jag vill inte fortsätt att vara den som i alla lägen anpassar sig.
Att vata hon som lyssnar först och talar sen, om hon talar alls.
Jag vill känna stödet i ryggen, och inte vara den som stöttar.
 

Jag vill kunna känna förtroende och ärlighet utan några undantag.
Jag vill veta att den jag står bakom står bakom mig med.
Jag vill inte känna någon otrygghet.
Jag vill inte behöva känna efter alls.
Jag vill ha er bakom mig på en väg utan kanter.
 

Men när det inte finns…
När jag gör felen.
När jag får veta vad som ska kallas rätt,
När jag bara vet att ni tycker att jag är fel.
 

Ska jag stå bakom er då?

Tjoho vilket underbart liv jag har, eller?
Vet verkligen inte vad jag håller på med just nu. Far runt lite överallt mest hela tiden. Har väl börjat komma till insikt med vilka jag kan vara ärlig mot och tyvärr är det väl allt för få. Vad ska jag göra med de andra? De som jag inte kan vara ärlig mot, de som på någotsätt gjort det omöjligt. Personerna som fortfarande betyder minst lika mycket, men som jag inte vet hur jag ska bemöta. Känns ändå fel att ljuga, men ärligheten känns än mer fel.
 
Vad är det som händer?
 
Är det jag, ni eller de som förrändras? Spelar det någonroll?  Varför bryr jag mig?
 
För att jag alltid bryr mig, i olika utsträckning och på olika sätt. Men nog bryr jag mig alltid.
 
Nytt år, ett år som inte kommer bli som något annat. Tvingas ett steg ut i vuxenvärlden. Ett steg jag aldrig känt mig så här oredo för. Jag vill inte, det skrämmer mig. Alla fasta punkter försvinner. Allt det givna har ett slut, STUDENTEN (!). Hur blev det så här? Så nära och så skrämmande. Ska jag ut i arbetslivet sen? Är det seriöst tänkt att jag ska försöka lyckas få ett jobb och sköta det tills jag blir 65? Och vad händer om jag inte får ett jobb? Ska jag bo kvar här hela mitt liv och inte göra något? Man kan ju få ångest för mindre.
 
Kanske är detta förklaringen till att jag förändras och får en annan syn på vilka jag kan vara ärlig mot? Är det så här det går till när man är påväg att bli vuxen? Vill verkligen inte. Det verkar ju skit läskigt ju!

”Det blir nog bra” I helvete heller att det blir. Men det är det snabbaste sättet som finns att få mig tyst. För jag vet att när repliken kommer spelar det inte längre någon roll vad man säger, den andra kommer inte ändra sig, den har redan gett upp. Då finns det inte längre något som biter. Men jag hatar uttrycket set är så fult, så meningslöst. Som om man vill att den andra ska förstå hur det är, en tyck stnd om mig- stämpel…

En del saker säger man inte till sina vänner. Vissa saker kommer bara inte utanför familjen. Konstigt, men helt plötsligt är alla så eniga…

Mitt liv är indelat i olika liv, kanske är det fel ord, men det avspeglar rätt sak. När ett nytt liv tas vid så avslutas ett annat, viss likhet finns men mönstret är nytt. Ibland pågår flera liv samtidigt, eller i alla fall överlappar de varandra. Vissa tillfällen saknas det liv, andra gånger existerar för mycket. Viljan till det varierar, men det fortsätter. Varför är det ingen som vet, speciellt inte jag.
 
Blir ofta frustrerad på att personer inte förstår mig. Känner mig sviken av personer som jag känt tillhörighet med innan, för att de plötsligt inte längre tycks förstå mig. Men det är klart att det inte är så lätt när jag ständigt förändras, vänder ut och n på mig själv och blir en helt annan person. Helt annan… Så många gånger, men ändå har jag inte hittat mig själv än.
 
Följa strömen, gå mot den. Vara normal eller onormal. Prestera det bästa, eller det sämsta. Vilja fortsätta, önska ett slut.

Målen har varit olika i alla dessa delar. Men mål har alltid funnits. Sen att inte utomstående har förstått dem är en helt annan sak. Jag behöver något att leva efter, eller kanske för? 
 
Mitt i detta virrevarv tycker jag ändå att jag står helt stilla. Jag märker inte att jag förändras. Inte förrän jag tittar tillbaka, inte förän jag minns hur det var då. Detta året har nog varit ett av de märkligaste hittils. På något sätt så har jag kommit in i samhället, lyckats en bit. Jag är någon, i alla fall ibland.  Men på vilken bekostnad?
 
Blir rädd när jag inser hur mycket jag inte minns. Är det glömt, biarbetat eller förträngt? Visst har jag minnen, men inte alls så många som jag borde ha. Tappar dessutom allt mer, gränsen för vad jag minns tydligt kommer allt närmare. Små fragment lämnas, men annars så försvinner allt. Varför?
 
På något sätt så vill jag ändå minnas. Det är ju trots allt stora delar av mig, och mitt liv. Allt måste inte vara detaljerat men något minne borde ändå finnas kvar. Det känns verkligen som om hjärnan har blivit deletad, allt är borta. Inte ens ett år tillbaka minns jag utan att jag blir påmind. Skrämmande

För mycket av mycket och för lite av lite, det är nog så det är faktiskt.
Balansen saknas, orytm skapas.
Andras förklaringar på varför det är så, deras tro om att veta, så patetiska.
Men de försöker i alla fall, även om de har så fel så fel