Har försökt hela dagen at skriva på bloggen men det går bara inte. Har börjat skriva men kommer bara ett bar meningar sen tar det stopp.

Det är för mycket i mitt huvud just nu. För mycket som vill ut på en och samma gång. Men det går inte.

Hur vat man vad som är rätt och vad som är fel? När det inte längre handlar om vardagliga saker där det fins tydliga normedr för det. När man är ute på nytt vatten, där ingen har gjort dessa normer. Hur vet man vad som är rätt och fel då?

Är jag stark eller svag?

Hur vet man hur man ska göra, finns det något som säger det? Måste man våga testa något nytt själv? Måste man våga misslyckas?

Är jag stark eller svag?

Varför kan vissa personer få slippa känna? Varför får vissa personer slippa bry sig? Varför får vissa personer sippa se?

Varför kunde inte jag få vara en av dem? Varför kunde inte de som betyder något för mig få vara en av dem?

Jag vill gråta, men jag kan inte.

Jag vill ge upp, men jag kan inte.

Jag vill inte göra något, men jag måste.

Jag vill inte fortsätta, men jag måste.

Egentligen spelar det ingen roll vad man vill eller inte vill för det finns så mycket som man måste. Gör man alla måsten först så kan man göra allt annat som man vill sen. Men måstena måste alltid göras, hur tråkigt det än är.

Jag känner det mer och mer, att jag inte är den som jag vill vara. Att jag gör så mycket som jag inte vill göra. Men ändå gör jag inget åt det. Som vanligt konstrar jag det bara och fortsätter som vanligt. Men tankarna kommer i kapp och får mig att må dåligt. För jag är ingen som jag vill vara, jag är inte nöjd med den som jag är, jag vill inte. 

Men det är inte lätt att bryta ett mönster som man levt i så länge. Tror att detta problem är att jag är så många olika personer beroende på vem jag träffar. Skulle jag då börja ändra alla dessa personer så känns det som om det skulle bli ett för stort jobb. Jag är så olika beroende på vem jag träffar eftersom varje person har format mig till den som passar henne/honom. Det är de som bestämt hur mycket jag kan vara, hur jag kan vara osv.  

Ska jag då ändra på mig så kommer deras osynliga regler att brytas. Klarar alla det? Hur många skulle vara kvar? För mig så är det en viktig fråga, för jag skulle inte klara av att bli själv igen. Har varit det förut men vill inte dit igen. Då är det mycket lättare att bara fortsätta som vanligt. Den enda som inte gillar det är ju bara jag, jag är en, ni är så många. Så jag fortsätter nog som vanligt ett tag till… 

Nu är bloggen igång. Den har inte alls blivit som det var tänkt. Kvalitéen på det som är skrivet här är inte alls så bra som det var tänkt. Innehållet är inte alls som det var tänkt. Men den är lite som jag, inte alls som det var tänkt.

Brukar kunna slippa mina tankar när jag är upptagen med något, när jag har något annat att tänka på. Men det gick inte istället blev allt bara ännu värre. Plötsligt kom alla tankar iallafall och då var man i en situation där man inte kunde hantera det som man brukar. Hur gör man då?

Känns som om allt blivit för komplicerat för mig. Jag klarar inte av något nu.

Jag har lånat andras känslor för mycket. Jag har tappat mig själv för långt ner. Jag…

Tankar, tankar och ännu fler tankar. Jag vill inte tänka jag vill inte känna. Jag vill inte…

Men har man något val? Vad händer när man inte längre vill, orkar eller bryr sig? Jo allt runt om fortsätter som vanligt. Skillnaden är bara att man hamnar efter. Allt som man inte gör med på en gånghamnar på en hög som bara växer och växer. För man måste göra det, någon gång. Det hjälper inte att inte göra det, man blir inte av med det för det. Enda sättet att bli av med något är att göra det. Jag vet det, men…

Jag börjar tvivla på att det finns något förhållande som fungerar riktigt bra. Det finns många som ser bra ut utifrån men det första man kommer in lite under ytan så inser man att man hade fel. 

Nu har det skett ännu en gång. Varför måste jag alltid se det? Varför måste jag alltid bli inblandad i det? Varför? Jag kan inget göra, jag vet inte vad jag borde göra. Men ändå ser jag det, överallt, hos alla. Varför? Varför måste jag se saker som jag inte kan göra någonting åt, som jag inte kan påverka? Jag vill inte, jag orkar inte, jag kan inte.

Det känns som om jag slutat tro. Jag hoppas väldigt mycket men jag kan inte saga att jag tror på något direkt. Är det följden av att ha blivit sviken för många gånger? Är det resultatet av att personer ändrar åsikt hela tiden? Jag märker hur ett ”visst” dyker upp i huvudet när någon säger något till mig. Jag märker hur lite jag tror på det, jag märker hur lite jag litar på vad de säger. Håller jag på att tappa tilliten för mänskligheten?

Jag vill inte göra det, jag vill kunna tro på vad som sägs till mig. Men har fått för många tomma ord för att jag ska klara det. Jag håller på något sätt på att ger upp. Jag slutar snart bry mig om vad som sägs. Farligt, väldigt farligt. Men vad ska jag göra? Jag vet inte om jag vill bryta det men gör jag det inte snart så kommer det bli svårt.

Det är trots allt inte så längesen som jag kände att jag kunde lita på personer igen. Som jag kände att det någon sa kanske den menade. Vet vilken lättnad det var, att kunna vara mer rak om vad man ville ha sagt. Men kanske gick det litet för fort. Kanske släppte jag in lite för mycket. Jag var inte längre så noggrann med att analysera ordens trovärdighet innan jag tog dem till mig. Då kom luftorden till mig, alla saker som bara sades men som ingen menat. Förut skulle jag aldrig ha lyssnat på det. Men nu hade jag fått ett bevis på att jag kunde lita på andras ord. Det var så skönt att slippa analysera allt. Men det var dumt.

Jag vill kunna leva ett lätt liv. Ett liv där jag kan tro på vad alla säger, tro på mig själv, våga tro på en bra framtid och sluta backa tillbaka till in negativitet. Ett liv där jag kan hitta mig själv och sen vara den person som jag är. Men jag vet inte hur jag ska komma dit, vet inte vad jag ska göra eller hur. För varje steg framåt tar jag sedan dubbelt så många bakåt. Alla bakslag tar kraften av mig, tar viljan från mig. Men jag vill kunna tro på allt, jag vill inte behöva analysera allt. Jag vill kunna förstå hur andra tänker när de byter åsikt, så jag kan förstå det. Jag vill, jag vill, jag vill men jag vet inte. Jag är hela tiden i obalans med mig själv, viljan och handlingarna kommer aldrig samtidigt.

När ska känslan av obehag sluta komma över mig, när ska jag förstå vad den kommer av, hur ska jag bli av med den? Plötsligt kommer den bara, utan någon tillsynes förvarning. Den kommer och lägger sig över min glädje och kväver den, den kväver alla mina känslor och kroppen övertas av något obehagligt, något som inte går att beskriva.

Känner bara en oro. Den känslan gör att jag mins något, men vet inte riktigt vad det är jag minns. Kan inte sätta några ord på det, ser inga bilder. Men något påminner mig om något, men jag vet inte vad. Det är som att jag återupplever en känsla som jag haft för länge sedan. Jag är tillbaka där, men jag ser inget, jag hör inget, jag märker inget, det enda är att jag känner denna känsla.

Det skrämmer mig. Jag tror mig veta att det är något, men jag vet inte vad. Kommer jag någonsin få veta? På något sätt blir jag rädd för att känna känslan av obehag. Rädslan gör att jag känner ännu mer obehag, och så blir det en ond cirkel. Eller kanske snarare som en spiral, som ständigt byter riktning. Ibland ligger jag längst ut och snurrar runt hur länge som helst och känner mig bra. Men plötsligt är det som om jag gängar i spiralen inåt och känslan kommer, rädslan kommer som stärker känslan, mer rädsla mer känsla osv. Så håller det på tills det blir svagare igen och rädslan försvinner.

Det finns två riktigt jobbiga faktorer i det. Det ena är att jag inte vet vad det egentligen är jag känner och det andra är att jag inte vet vad som utlöser det. Skulle jag veta det så skulle jag få en förståelse och då skulle det kännas lättare. Men hur får man reda på sånt? Hur gör man? Jag vet inte…