Tror mig ha kommit på vad felet är, varför jag är en som jag inte vill vara, varför jag gör saer som jag inte vill. Allt handlar om negativa tankar, inte på det sättet som att allt är dåligt, snarare som inte-tankar. Jag vet mycket väl hur jag inte vill bli. Ser saker runt om mig ständigt som andra gör ochjag tänker att ag inte vill göra som de.

Men tror inte att det fungerar att tänka så. För tanken blir ”jag ska inte…”, alltså är det enda jag tänker på just detta. Det är som att säga ”tänk inte på en ko”, vad är det första som dycker upp i huvudet om inte tankar om kor.

Istället borde jag täka på hur jag vill vara, vad jag vill göra. För at helt ärligt vet jag inte det. Jag har aldrig tänkt så långt. Det enda som jag tänkt är att jag vill intebli som den personen, så ska jag aldrig göra mot någon osv osv.

Nu när jag tänker på det så är det ju inte så konstigt att det blivit som det blivit. Hm, en liten tankeställare…

Första gången – Magnus Uggla

Varför längtar du
till den dag då du ska fylla sju
Varför skynda på
när den tiden snart är här ändå
och det liv som du har
alla tusentals dar
passerar på ett litet kick
Så mens ditt hjärta slår an
passa på om du kan
fånga varje ögonblick

Första gången som du ska hålla nån i haaaand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
Snart är den dagen här (Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Du som inte än
börjat måla dig kring ögonen
tänt en cigarett
hört på Bowie eller Nazareth
fått ett streck i kemi
vart på kurs i Torquay
färgat håret blått
vart så full så du spytt
då din oskuld flytt
behöver inte ha så brått

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man
Första gången som du är
riktigt kär
Snart är den dagen här (Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå

Första gången som du ska hålla nån i hand
Första gången som du ska kyssa någon man

Första gången som du är
riktigt kär
Snart är den dagen här (Snart är den dagen här)
Första gången som du ska falla ner i gråt
Första gången som du ska tigga om förlåt
Första gången som du är
hopplöst kär

Vet inte hur många gånger ja gjort det eller hur länge ja hållit på med det, men när jag inte längre vet hur jag mår så ställer jag mig framför en spegel och stirrar, stirrar på personen i spegeln. Vem är det där egentligen? När försvann jag? Hur blev det så här?
Det är mitt sätt att avläsa hur jag mår, om det nu är jag, är inte så säker på att det är jag längre. Sjukt jag vet. Jag kan stå där i timmar och bara stirra. Dessa ögon, suck. Dessa ögon som avslöjar allt. Ibland blir jag så rädd av dem att jag viker med blicken, ibland är de så sorgsna att jag börjar gråta. Dessa ögon. Mina ögon, men ändå inte. Jag men ändå inte jag. Det är inte mig jag ser i spegeln. Det är någon annan, en okänd person.
Kan förstå att det finns personer som inte vågar komma mig nära, dessa ögon inbjuder inte till det. Dessa ögon kan vara tomma, uppgivna, ledsna eller hatiska. Dessa ögon som sitter på min kropp skrämmer mig själv, så varför skulle inte andra bli rädda av dem. Minns första gången jag upptäckte detta. Minns hur rädd jag blev…

Den lilla flickan speglas i ögonen i spegeln, det tar ett tag innan hon kommer fram men hon kommer alltid fram, fortfarande. Den osäkra, rädda lilla flickan. Finns det fler som ser henne?
Ibland önskar jag att jag för en dag skulle få va någon annan bara för att möta mig själv och uppleva det första intrycket av mig själv. Hur mycket visar jag? Hur mycket ser man? Finns det något som avslöjar det?
Alla frågor som aldrig får några svar. Men jag tror att det syns. Personer som ser djupet i saker ser, kanske inte exakt, men de ser något…

Något tar min energi. Har fullt upp att hålla mig vaken på dagarna och när jag kommer hem somnar jag på en gång och sover ett par timmar. Trotts detta så har jag inga som helst problem med att sova på natten. Min energi håller på att försvinna helt.

Jag kan inte säga vad sanningen är till någon, för jag vet den inte själv. Jag kan inte garantera att det som jag tror mig minnas är sant eller har inträffat. Vill inte prata om det. Dels för att det är jobbigt men även för att jag inte kan garantera att det är sanning.

Tänker men inte på saker så förändras bilden. Vill man inte minnas så intalar man sig att det var på ett annat sätt, eller att det inte hänt alls. Då tappar man sanningen. Var man inte så fokuserad på allt som hänt så minns man kanske inte detaljerna eller så har man fått en annan uppfattning än det som kanske egetligen skett…

Vill inte prata när jag inte kan garantera att det jag säger är sanningar.

Funderar seriöst på att stänga bloggen. Har inte riktigt bestämt mig än men, vi får väl se…

_____________________________________________

tillagt senare.
bloggen får nog leva vidare, i alla fall ett tag till

Missbrukar mina vänner så jag ska få ”rätten” till att känna mig sviken. Sveket som ger mig något. Kan inte riktigt sätta ord på det men det är nåt, det får mig att må dåligt på ett sätt som jag gillar. Med tanke på att det är just JAG som missbrukar mina vänner är det JAG som styr allt på ett sätt med, alltså blir mitt kontrollbehöv mättat med.

Men varför gör jag det då? För det är ju faktiskt inget som jag mår riktigt bra av i längden. Visst har jag slutat att ärra min kropp med mitt destruktiva beteende, men min själ då, och min omgivning…. Vad är egentligen bäst?

Det bästa vore ju givetvis att att inte vara destruktiv alls. Men det vet jag inte hur jag ska styra mig själv till att inte vara. Visst jag är ingen jätte destruktiv person som har stora problem med det, det är inte så jag menar. Men det finns ändå där hela tiden och det stör mig.

När jag väl lyckats sluta med en sak så kommer jag på mig själv med att göra en annan. Lurar jag mig själv hela tiden? Måste hela tiden hålla på att ifråga sätta allt det jag gör för att se varför jag gör det. Hela tiden vara på min vakt, för mig själv.

Men varför? Är det faktiskt ett sätt att tillfredsställa mitt kontrollbehov? Är det så allvarligt? Har jag ett sånt kontrollbehov att jag måste kontrolera hur jag mår för att kontrollbehovet ska fyllas? Är det så viktigt att det inte spelar någon roll hur jag mår, bara jag har styrt det själv?

Shit, tänk om det är så…

Undra vad det är med mig egentligen, ena stunden överlycklig och sen helt plötsligt är allt fel. Det kan vända på ett ögonblick. Förstår inte vad det är, varför det är. Orkar inte, vill inte. Varför måste jag dessutom missbruka mina vänner i dessa stunder. Varför gör jag som jag gör överhuvudtaget allt är så fel. Jag är medveten om det, men ändå så fortsätter jag glatt. Orka tänka på följderna, de drabbar ju inte mig förr än om et par sekunder ändå.

Suck, va fan håller jag på med?

Snälla ljug inte för mig. Älska mig eller hata mig, det spelar ingen roll. Men snälla, ljug inte för mig. Lura mig inte. Jag genomskådar det inte alltid, jag orkar inte alltid lägga tid på att genomskåda det, även om jag vet att det är en lögn. Gillar inte lögner, även om jag använder dem flitigt själv. De tar så mycket energi när man avslöjar dem. Energi som jag just nu inte har.

Snälla ljug inte för mig, var inte så falsk. Jag ser nog, även om du inte tror det. Jag är inte längre så blåögd som jag en gång var. Jag ser, men jag orkar inte bry mig. Men det tar energi. Dina fögner för mig, din falskhet mot mig, det tar min energi.

Vad får du ut av din falskhet`Jag vet ju i alla fall vad jag får ut av min. Man får ju alltid ut något av det man gör, sägs det ju. Så vad får du ut av dina lögner? Du göe mig bara trött och ledsen, men kanske är det det du vill, kanske är det just det som du får ut av det hela?

Fan att inget någonsin ska funka. Att varje framgång måste mötas av en, eller flera, motgångar. Orkar inte med dessa hela tiden. Vill inte vara med om dem. Varför kan inte allt bara bi bättre och bättre hela tiden?  (lånad kommentar, men man blir ju som man umgås)

Allt känns bara som en enda stor motgång just nu. Inget känns riktigt bra. Gör inget hel hjärtat, för det känns redan inan ja görjat att det kommer bli fel. Hur blir jag sån här? Något måste det ju vara som löer ut det. Det kan ju inte bara vara en slump. Kommer jag någonsin komma på vad det är? Kommer jag någonsin förstå? Nej, skulle inte tro det. En del saker ska man bara inte förstå.