Får en kick av att få folk att tro att jag är mycket gladare än vad jag egentligen är. Det känns så himla bra, för stunden. Personer som inte ser eller förstår de får mig at känna mig som om jag lyckats.

Men Vad är det egentligen som jag lyckats med? Gillar att ha personer som ser. Men ändå är det så mycket lättare med de som inte gör det. För de ger mig kicken för stunden, men efteråt känns allt så mycket sämre.

De som faktiskt ser får mig att känna mig misslyckad, för att jag inte kan dölja något. Känslan är inte bra för stunden när man träffar dem, men shit vad bra det känns efteråt.

Tyvärr är jag en kortsiktig person som vill ha det bra nu, och oftast inte tänker på hu det blir sen.

Kortsiktiga jag

Känner mig glad men även ledsen, fri men även fångad, ro men även oro,  hatisk men inte kärleksfull, skam men inte stolthet.

Känner så mycket om allting så jag tillslut inte märker vad jag känner. Har lärt mig att sluta reflektera över hur och varför jag känner. Gör det bara och låter det påverka mig precis som jag vill.

Allt går bara åt helvete.

Kan inte mina idéer få vara mina och det jag gör få vara ifred. Varför måste alltid någon annan börja med det som jag håller på med och alltid vare ett halvt steg bakom? Sen när jag ger upp för att jag inte orkar med att ha personen längre så ger även den upp. Resultatet blir något halvfärdigt. Inget halvfärdigt som jag kan ta upp och slutöra, för den andra personen har redan varit där och ändrat på mina saker, strukturerat om allt men utan någon struktur. Visst kan det vara bra med andras idéer men jag vill välja när jag får dem. och visst kan det vara bra att omorganisera saker ibland, men det ska då bli till något bättre. Annars är det helt meningslöst, i alla fall för mig.

Precis kommit in efter en liten sväng på ridbanan, barbacka. Finns det någon skönare och mer avslappnande värme? Kommer inte ens ihåg senast jag satt på en häst. 4 veckor sen? 5? 6? 7? kanske till och med 8? eller är det ännu mer? Hur som helst så kändes det som om det var dags igen, i stormen som härjar och kl halv 8 på kvällen. Kanske inte va så klokt nu när man tänker på det i efterhand, men det gick ju bra så inget att tjafsa om.

Var skönt i allt det övriga kaoset att få något som fungerade som jag ville. Något som jag inte behövde tänka när jag gjorde. Lugnet som det ge mig är faktiskt helt obeskrivbart. Tyvärr varar det inte så länge och plötsligt vardagen tillbaka. Svenskan som ska redovisas imorgon men som jag inte förberett. Alla tankar och minnen som tog en paus kommer åter igen och gör sig påminda. Allt runt omkring återgår till det samma, men jag har lite mer energi. Energin som får mig att orka ett tag till, det är skilladen.

Gjorde ett till IQ- test idag, med resultatet 132. Visserligen en gratis version som fanns på nätet, men har gjort ett seriöst en gång med 128 som resultat. Det borde betyda att jag är lite smart. Men vem är det egentligen som avgör det? Vem är det som utformar testen och talar om vem som är smart och inte?

Jag känner mig sällan speciellt smart trots min IQ nivå, tror jag saknar något som gör att jag kan använda min smarthet. Handlar det förresten om att vara smarteller inte. En smart person borde väl inte göra ett fånigt test?

Känns bara som att det är massa ansvar och förhoppningar på en när folk tror att man är smart. Men jag kan inte prestera bättre om jag inte vill orkar eller det är något annat som inte är som det ska. Jag kan inte, jag vill inte, jag tänker inte.Kanske är det bara jag som ställer kraven på mig själv, kanske är det bara jag som inbillar mig kraven från andra. Men det fakta att jag gör det borde räcka, jag behöver inte ha någon annan anledning.

I took an IQ test and the results were negative

Ibland ser man personer i en annan situation än vad man är van att de dem i och helt plötsligt är personen något helt annat än vad man är van vid. Behöver absolut inte vara något negativt, bara något helt nytt.

Jag har alltid haft personer runt mig till olika situationer, men nu börjar det flyta ihop. Varje person får se fler saker om mig och plötsligt blir det ett kaos i mitt liv. För många vet för mycket. Vem ska jag väja att vända mig till? För även om fler vet mer, så blir det fler som vet mindre. Alla vet lite om allt, men ingen tillräckligt om något.

Jag måste hela tiden förklara så mycket för att någon ska kunna förstå. Men ingen klarar av det just nu, jag klarar inte va det just nu.

Skyller allt på alla andra bara för att det är lättare än att inse att det är på mig problemet ligger. Det är jag som gjort det så här. Det är jag och mina val, bara för att allt tycktes fungera så bra. Men det var bara i början, nu inser jag vilka fel jag gjort.

Ser mina fel men borde sett det tidigare för att jag skulle kunnat hantera det. Nu vet jag inte längre hur jag ska göra. Alla har kommit för långt bort.

Bara stjärnorna som ser, under dem finns inga lögner. De är de enda som vet sanningen om allt.
Stjärnklart ute ikväll, sanningarna tränger sig på.

Så fort någon öppnar munnen och säger något så gäller inte längre alla de ord som vi sagt. Det första någon antyder något så gör vi så istället. Inget av det som varit spelar någon roll när någon annan väljer att öppna munnen. Personens ord är lag, eller i alla fall upp fattas den som lag.

Jag har blivit en andrahandsvän igen. Den sämsta position du någonsin kan få. Ingen finns när man behöver det, men man fördmodas att finnas  när någon behöver en. Man måste alltid vara bered på att ta emot en fallande person och vårda den tills det blir bättre igen, då försvinner den. Och finns gör man, i hopp om att få något tillbaka. I hopp om att något ska bli osm det var förut. Men allt är förgäves, något som man vet men blundar för.

För alla ni som säger att ni finns, vart är ni nu?

Känner längtan tillbaka till mitt gamla liv, vill verkligen dit igen. Detta höll ett tag, men nu är allt som innan igen. Allt det dåliga har återupprepats, fast med nya personer. Allt det bra väntar på mig…

Är så trött på allting just nu. Allt blir bara halv färdigt, orkar inte mer sen. Har två skolarbeten som borde vara klara nu, men kan inte förmå mig att fullfölja dem. Ändå är allt det jobbiga gjort, jag har letat reda på all fakta och skrivit anteckningar. Det enda som är kvar är att skriva ihop det och lämna in det, men ändå orkar/ vill jag inte. Vet ju hur det blir nät man gör så här.

Känner mig som en hund som vill kasta boll. Det finns någon somär villig att kasta bollen åt mig, men efter ett par gånger tröttnar personen och klastar ut den på ett minfält. Springer glatt efter den och trots motgångar så lyckas jag med att hämta tillbaka bollen. Finns det någon som kan kasta den igen? Ut på minfältet en gång till? Javisst jag hämtar den.

Att aldrig lära sig av sina misstag, bara det rinna av sig och sen göra om det gång på gång på gång. Det är så otroligt frustrerande. En medvetenhet om något, men som man inte får ut i praktiken. Hjätnana vet men kroppen förstår inte.

Inga raka svar och massor med fasader. Ser en antydan av något, eller snarare mycket. Men ser inte vad det är, bara att det finns något där någonstans.Något som ligger längst bak i mitt synfält och skaver. En känsla av att något är fel. Allt detta som gör att jag tar varje detalj som ett tecken på hur fel något är. Matas med ledtrådar men ingen direkt fakta. Allt sägs i gåtor, jag ska gissa hälften. Inget är sagt och jag kan ju bara ha övertolkat något. En lätt försvarsteknik. Men jag ska inte göra det, vill någon att jag ska förstå så får den säga det.

Säkert väldigt nyttigt för mig, men fan vad frustrerande det är!

Jämt när min släkt ska komma hem till oss så ska allt vara så himla perfekt. Men det spelar ingen roll hur mycket man än anstränger sig så är det alltid någon som hittar något fel, missnöjda blickar som sänds eller något annat som deklarerar om att något är fel. Det spelar verkligen ingen roll hur mycket man ansträngt sig. Det är precis som om deras uppdrag är att hitta något som talar om hur dålig man är.

Har alltid haft känslan av att de, inte alla men en del av släkten, haft något mot mig. Men har ändå bara tänkt att det är något som jag fått för mig. För varför skulle det vara så?
fick dock detta bekräftat i somras på farmors begravning, efter allt ihop så stod farfar och alla syskonen på rad och man skulle krama alla innan man gick. då när jag kommer fram till min faster som jag verkligen inte gillar, då lägger människan en hand på min axel och putar bort mig. Krigsförklaring! Men samtidigt ganska skönt, för nu kan jag sitta på alla tråkiga tillfällen med släkten och visa att jag inte gillar dem, för ag vet att de inte gillar mig.