Äntligen börjar det rulla på med jobb! Men är det meningen att man ska jobba så mycket egentligen? Sån skön flykt så skönt att ha det. Men så mycket som försummas av det.

Finns ingen tid för något annat, bara jobb och försök till planerad sömn. Jobb varja dag med övertid hit och dit, och sen stress över att inte sömntimmarna räcker till för att orka nästa dag.

Det är skönt att ha det, men det blir för mycket, man måste nog kunna ha ett liv utanför med. Det kan ju inte vara meningen att det är så här livet ska se ut resten av ens liv, eller?

Jag vet att jag inte trivs, att jag inte vill, att jag känner mig misslyckad.
Att jag inte gör ett tillräckligt bra jobb.
Jag vet vad W vill att jag ska göra.
Har förstått att så mycket sägs bakom min rygg.

Men jag ser bortom allt detta för att kunna göra mitt bästa, för att försöka göra så många som möjligt nöjda. Men det är så uppenbart att jag inte kan, gillar inte det jag gör.

Ska vara trevlig mot gäster, men får samtidigt inte vara för trevlig.
Ska vara effektiv, men ingen plats lämnas till det.
Ska göra allt, men bara det jag inte gör syns.

Jag är så medveten om det, men ser bortom det för att kunna fortsätta.

Men så får man det svart på vitt påpekat av en person. Att man inte klarar det, att det är för mycket för mej, att det syns hur jag vantrivs i situationerna som jag sätts i…

Tårar, stora tårar rinner. Hur fan gör man någon nöjd?

Vad vill du säga när allting är sagt
vad vill du känna när någon tagit din makt
du vill att jag ska sjunga men bara om sånt som hör till sitt men ska jag sjunga
då ska det finnas tid att sjunga fritt 
 
Vem vill du spela när du lagt alla kort
hur vill du leva när tiden går för fort
du vill att jag ska känna
för något som aldrig känts som mitt
men ska jag känna
då ska det finnas tid att känna fritt
 
Hur ska du veta om ingen lärt dig hur
hur ska du våga chansa du som aldrig haft nån tur
du vill att jag ska älska med nån som bara älskar sitt
men ska jag älska
då ska det finnas tid att älska fritt
 
Vad ska jag skriva för att du ska bli berörd
hur högt ska jag skrika varje gång jag vill bli hörd
du vill att jag ska falla
mot något som du har gjort till ditt
men ska jag falla då ska det finnas tid att falla fritt
 
Fritt att tolkas, men ett fall är alltid fritt.

Orkar inte finnas, orkar inte vara. Orkar inte lyssna, orkar inte prata. Orkar inte svara, orkar inte mer…
 
När man tappat lusten att andas
 
Varför skynda på när den tiden snart är här ändå
 
Och plötsligt så har du nått fram till den dag
då du ligger och tänker som jag
Varför längtar du så,
när det går så fort ändå
 
Hon är inte som oss andra,
hennes lögner de är sanna.
 
Vart är alla människor jag hade en gång,
vart är alla vänner som var här en gång.
 
tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn,
för att bjuda de skeppsbrutna på.
 
Ser du mörkret i mitt hjärta, ser du mörkret i min själ.
Jag gråter utan tårar och jag hatar utan själ.
Min smärta är begraven för att alltid glömas bort
 
Jag brinner av en längtan men den lågan är för svag

Jag hör, tänker, reagerar, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, ångrar reaktionen, skapar ångest, analyserar, reagerar, bygger på ångsten, bryterihop.
………………………………………………………………………………………………………………………………………………

Jag orkar inte med detta komplicerade ångestfulla livet mer. Varför utsätter jag mig för detta gång på gång? Förstår inte varför jag inte bara tar tag i saker och gör det jag ska så jag slipper samla på mig all ångest som bara växer och växer. Blir så trött på mig själv varje gång ångestattaken lättar och insikten kommer tillbaka, men ändå gör jag inget åt saken.
 
När jag väl tar tag i saker så är det alltid något annat som rasar, något nytt som dycker upp. Aldrig finns det tillräckligt mycket energi för att ta tag i ett problem och lösa det samtidigt som man har koll på allt annat. Tappar det andra, så när en sak äntligen är löst så har jag tio nya saker att ta i tu med.
 
Kanske hade detta varit rena drömmen om man var på topp, det händer ständigt saker i ens närhet och man har alltid något på gång. Men just nu är det bara så fel. Ingenting är vad det borde vara. Alla dessa ångestfylda timmar, de dödar mig, sakta men säkert.

”Jag tror inte det blir något mer jobb för dig efter den här månaden, vi måste ju använda oss av de fastanstälda i förstahand…. Tyvärr…”
 
Vad menar han idag då?
Att han vill att jag ska jobba kvar egentligen?
Att han är missnöjd med sin fasta personal?
Att han bara försöker vara trevlig?

”Hur går det att sova när du kommer hem”

”Nja det går väl inte så bra”

”Tänka på pengarna”

 
 
Vad menar han?
 
Att jag ska tänka på pengarna så jag somnar gott?
Att jag missköter mitt jobb?
Att han är missnöjd med mej
Att jag måste sova mer för att kunna göra bra ifrån mej?
 
Jo jag vet, men hur gör man för att sova tillräckligt mycket?
Vaknar efter ett par timmar och kan inte somna om och så blir jag trött när jag ska till jobbet.
Undra vad han skulle säga om han visste hur svårt jag har det med min söm,
undra om han skulle vilja att jag jobbade då?
Bäst han inte vet.
 
Vill inte behöva han ångest över mina sömnproblem eller mitt jobb. Finns så mycket ångest ändå i mig.
 
Om de visst hur mycket jag ansträngde mig för att verka pigg och positiv, undra hur de skulle reagera då. Tänk om de fick se mig nu
Usch hemska tanke!

Att blunda för saker för att de är för jobbiga för att ta itur med… Att inse att det är ett destruktivt beteende att faktiskt umgås med vissa personer. Att jag sätter mej i situationer som gör att jag blir nedtryckt i. Att vänskapen kanske inte är starkare än så. För när man vill göra förändring så börjar pratet bakom ryggen istället. Kanske har det alltid funnits där men att det inte är förrän nu som jag fått reda på det.
 
Ärlighet hit och dit och ord om hur öppen man är motvarandra, men när det väl kommer upp till ytan, ja då är det som att få en kniv i ryggen istället. När jag inte längre orkar bli nedtryckt, när jag inte längre vill ses ned på och att äran för alla saker ska falla på någon annan för jobbet som jag gjort…

Då tar det helt plötsligt slut.

Kanske ska jag vara tacksam för den tiden som varit, kanske ska jag vara förbannad för att jag inte insett det tidigare. Oavsett så har det varit en lärdom som jag aldrig velat vara utan. Även om det är långt ifrån kul det som skett.

”Man ska aldrig ångra något som en gång fått en att le”

Har sån panik, ångest, vet inte allt vad det är. Har idag avverkat mina sista lektioner på mycket länge, kanske till och med de sista i mitt liv?! Hatar att inse att studenten är om en vecka, tror det kommer bli sjukt kul men sen då… Efter studenten, efter sommaren, vad gör jag då? Ovisheten dödar mig. Kontrollbehovet sätts på prov.
 
Mitt uppe i allt detta kaos så visar allt fler personer att man verkligen inte kan lita på dem. Bara för att jag inte orkat granska och vara skeptiskt till alla den sista tiden så blir det så här. Har jag gått och blivit blåögd? Hatar att bli besviken på personer, vill inte svikas. Vad beror sveket på? Har jag svikit? 
 
Allt detta gör mig så otroligt kännslig, vilket så klart inte gör det hela lättare. Men ska man alltid behöva vara på sin vakt för att skydda sig? Trodde ändå i min enfald att man hade vänner just för att slippa detta…