Att blunda för saker för att de är för jobbiga för att ta itur med… Att inse att det är ett destruktivt beteende att faktiskt umgås med vissa personer. Att jag sätter mej i situationer som gör att jag blir nedtryckt i. Att vänskapen kanske inte är starkare än så. För när man vill göra förändring så börjar pratet bakom ryggen istället. Kanske har det alltid funnits där men att det inte är förrän nu som jag fått reda på det.
Ärlighet hit och dit och ord om hur öppen man är motvarandra, men när det väl kommer upp till ytan, ja då är det som att få en kniv i ryggen istället. När jag inte längre orkar bli nedtryckt, när jag inte längre vill ses ned på och att äran för alla saker ska falla på någon annan för jobbet som jag gjort…
Då tar det helt plötsligt slut.
Kanske ska jag vara tacksam för den tiden som varit, kanske ska jag vara förbannad för att jag inte insett det tidigare. Oavsett så har det varit en lärdom som jag aldrig velat vara utan. Även om det är långt ifrån kul det som skett.
”Man ska aldrig ångra något som en gång fått en att le”
